Projektets tänkta ”storlek” expanderar

Senast nämnde jag om mitt framtida projekt som skulle vara ganska litet och inte framkalla värsta ”hypen”. Men jag tror jag har ändrat mig. Projektet ska bli stort, i alla fall resultatet, dvs själva filmen. För under dom senaste dagarna har Gud, ödet, Allah, Buddha, The Force eller slumpen pushat mig i kanske rätt riktning (storhetsvansinne kanske?). Först får jag en kommentar angående mitt projekt att jag kanske skulle kunna göra en bakom-kulliserna-film. Alltid positivt när man får förslag! Något senare snubblar jag på en tråd där man skriver om att Star Wars har en egen festival för Fan Films varje år. http://www.atom.com/ spotlights/starwars/challenge/ Även George Lucas kommer vara där. Hur coolt som helst! Sedan hittar jag en videokamera på jobbet för halva priset för personalen! Jag köpte den på direkten!

Då börjar jag tänka på att jag kanske ska göra lite mer reklam för filmen, för att kunna få lite ”hype” på den. Men jag vet inte om jag är duktig på att skapa rubriker. Jag var tvungen att pröva med något. Jag kollade då på min favorithemsida i fotbollsvärlden, http://www.fotbollskanalen.se. Träff direkt. Olof Lundh har då en livechat med fansen angående landslagsturnén i USA. Då tänkte jag, har jag förmågan att ställa en fråga som skapar svaret som en rubrik när chatten är klar. Svaret blev ja! På http://fotbollskanalen.se/1.821658/2009/01/23/ las_chatten_med_olof_lundh_alla_ar_som_gunde_svan ser man:

”Johannes: Tjenare! Finns det någon eller några som ser allmänt ointresserad ut på träningarna? Eller är alla Gunde Svan ambitösa?
Olof Lundh: Alla är som Gunde Svan.”

Det svaret blev en del i rubriken efteråt som sagt! Så jag är inte helt värdelös på att skapa rubriker! Kalla alla dessa händelser som hänt under så kort tid för slumpen, ödet eller valfri guds verk, men med tanke på temat på filmen, ska jag kalla detta ett verk av The Force. Jag ska delta i Star Wars Fan Film Awards! Och jag ska försöka få folk intresserade av filmen! Nu fattas bara en sak… genomförandet…

The Wrestler

Såg The Wrestler med förutfattade meningar, men blev lyckligtvis överbevisad. Klart att den var bra, skitbra! Men med en blonderad Rourke i huvudrollen så går det ju knappast att misslyckas. Så varför tvivlade jag? Tematiken såklart. Man har sett och hört det förrut; underdogen som kämpar på, blir kär i en lika sorglig flicka (som nästan alltid strippar, horar eller både och) och samtidigt tvingas kämpa sig igenom ett träsk av traggliga familjeförhållanden. Jag förväntade mig helt enkelt ngt lite mer sofistikerat, ouppenbart, av Darren Aronofsky (PI, Requiem For a Dream, The Fountain). Men oron var obefogad och jag borde ha förstått bättre. Ibland räcker det med så lite. Visst balanserar The Wrestler stundtals farligt nära löjets gräns. Som när Rourke, med ett snett botoxleende på läpparna, väljer brottningen före kärleken, trots att han just haft en hjärtattack, och Marisa Tomei (strippan) plågat utbrister: But you’ve just had a heartattack! (eller ngt liknande). I detta avseende skulle man kunna se The Wrestler som lite av en kusin till Rourkes film (som han även manusförfattade) Homeboy. Storyn är nästan densamma som i The Wrestler om man bortser från att den handlar om boxning istället för fribrottning och att huvudkaraktären lider av skallproblem istället för hjärtproblem. Annars är den full av sentimentala ögonblick, som det ovan beskrivna, känslotrådarna skall tänjas till max och som tittare ska man fanimej känna ngt! Lite som Dancer in the Dark fast med mer action. Men om det funkar, som det ju faktiskt gör i båda dessa filmer, så är jag helt för det. Men som sagt, gränsen är skör och tunn och kräver fingertoppskänsla med honung och vanilj.

Och guldgrejen går till…

Glober och baggar, allt i de ädlaste valörer. Award Season är äntligen här och jag kunde inte vara lyckligare. Det är ju nu jag äntligen får reda på vad jag missade från förra året. Vilka absoluta måsten som både den smala juryn och den breda massan tycker att jag borde skämmas för att jag inte sett. Och det finns en hel del luckor från förra året.

Jag försov mig från The Golden Globes men var vaken när Guldbaggarna delades ut. Har inte så mycket att säga om den svenska filmgalan förutom att jag nu är ännu mer nyfiken på Låt den rätte komma in.

Jag har dock inte missat att Heath Ledger fick en guldboll för sin roll som Jokern i The Dark Knight, även fast jag sov under galan. Jag var inte sen med att klargöra, kort efter hans tragiska bortgång för snart exakt ett år sedan, att han trots det inte skulle plocka hem några priser. Rösterna bygger ju faktiskt inte på empati utan på prestation, mässade jag. Jag står fast vid åsikten om rösterna, men annars var det ju ett smått idiotiskt uttalande eftersom jag varken då hade eller nu har sett Nolans andra Batmanfilm. Men när jag hörde om Ledgers postuma erkännande sprang jag genast ut och skaffade mig ett exemplar. Domen kommer att falla vilken dag som helst nu.

På torsdag, den 22:a januari, släpps nomineringarna till årets tyngsta filmgala och på söndag, den 25:e januari är det dags för Screen Actors Guild Awards. Jag tycker det har buzzats ovanligt lite om ovanligt få filmer, men man börjar ju redan nu få en hum om åt vilket håll det lutar efter att de första tunga priserna (Golden Globe) och nomineringarna (BAFTA, SAG Awards) har avklarats.

Det kommer dock bli svårt att peta ner förra årets bästa film från tronen. Trots att den officiellt gavs ut 2007 och avhandlades på förra årets galor så släpptes den ju i Sverige förra året, och jag såg och älskade den 2008.

Nytt År, Nya förväntningar och Nya hårda tag

2009 har fått en flygande start och inom kort skickar Happy Endings iväg ett produktionsteam till Rio de Janeiro, Brasilien, för ett dokumentärfilmsprojekt. Jag uppdaterar här senare om hur det gick.

Själv ska jag vara regiassistent åt Ida Akesson i februari på hennes senaste kortfilm. Ida är även hon en svensk filmskapare som är baserad här i London och har därför lagt av med ringen ovanför A:et.

Idag har jag blivit övertygad om att gå och se The Wrestler, vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra. Allt publiceringsmaterial jag har sett har varit väldigt Rambo-liknande och jag har absolut inget överdrivet behov av att se våld med svettiga, muskliga och lättklädda karlar inblandade. Faktiskt.
Men filmen ska visst vara mycket mer än så och när jag insåg att Darren Aronofsky även har gjort Requim for a Dream så beslutade jag mig för att ge The Wrestler en chans.k