Kategori: Kino-Pravda

Av Stephan Ramstedt

SFF 2010: Festivalrapport 3: Bad blood, bad films

Hade planerat att se ”Howl” och ”Kaboom” idag. Dessvärre var dessa slutsålda så jag fick nöja mig med ”Brotherhood” och ”Bedevilled”. Men något vidare nöjd blev jag inte. Den första handlar om en grupp småligister som sätter sig själva i klistret. Filmen kunde ha spelats in i en tagning (som minst två andra festivalfilmer), vilket hade gjort den längre men kanske rolig att titta på. Nu får vi följa skrikande kids som försöker lösa problemen deras korkade ledare satt dem i. Återigen måste vi se hur deras ”samhälle” (eller klubb som de själva kallar det) fungerar, och vilka lagar och regler som ska följas.

”Bedeville” är en av alltför många hämndfilmer från Sydkorea. Denna gång handlar det om en ung karriärist som inte bryr sig om någon än sig själv, som åker ut till ön där hon växte upp för att komma bort från Seoul. Där träffar hon sin barndomsvän som blir misshandlad, utnyttjad och våldtagen på daglig basis. Folk på landet är ju inte särskilt sofistikerade. Efter en olidlig timma försöker barndomsvännen fly vilket resulterar i hennes barn dödas av hennes man. Därefter följer en helvetiskt jobbig uppbyggnad tills modern ska hämnas. Men om barnet redan dött är allt redan förlorat (jag tror Hitchcock skulle hålla med mig här), så jag lämnade biografen när blodfesten nådde sin kulmen.

För tillfället är jag sjukt trött på: nedåtspiraler, bilkrockar och skakig handkamera. Vilket verkar vara Festivalens tre kriterier för vad bra film innehåller. Suck…

SFF 2010. Festivalrapport 2: The good, the bad and the wonderful

Min andra dag på festivalen började med Jean-Luc Godards episka ”Film Socialisme”. Tills jag har sett filmen en gång till vill jag inte skriva alltför mycket om den. Det är en både rik och mycket tung film. Europa befinner sig i en kris, en högervåg med främlingsfientliga tendenser sveper över hela kontinenten, och Godard är en av få filmskapare som verkar se detta. I ”Film Socialisme” undersöker han några delar av Europas historia. Båten där stora delar av filmen utspelar sig lägger an vid vissa viktiga platser, Barcelona, Egypten, Odessa, Grekland, Neapel och Palestina.

Godard är som vanligt kritisk mot det mesta. Den gamla debatten om huruvida Godard är antisemit har blåst upp igen i och med denna film. Och visst, det är provocerande när Godard anklagar de judar som var med och byggde upp Hollywood (Mayer, Selznick) för att de inte gjorde något för att stoppa förintelsen, eller när han har en judisk karaktär som heter Goldberg och en annan som pekar på sina guldtänder och flinar. Men Godard har under hela sin karriär refererat till andra världskrigets förintelse utan att ställa sig på Hitlers sida, så det är troligare att han har svårt att kontrollera sin antizionism.

Jag återkommer om denna film när jag sett den en gång till. Nu går vi vidare till Aaron Katz underbara lilla detektivkomedi ”Cold Weather”. Filmen börjar som de flesta s.k. mumblecorefilmer; en person anländer till ett ställe. Denna gång är det Doug, en Sherlock Holmes-fanatiker, som flyttar hem till syster. Till en början ser det ut som en helt vanlig film om relationer, men när duons nyfunna vän springer in i deras lägenhet och är orolig för att han inte kan hitta Dougs ex tätnar mystiken och filmen förvandlas till en detektivfilm med samma lekfullet som Keatons ”Sherlock Jr.” eller Truffauts ”Stulna Kyssar”. Men Katz låter aldrig mystiken kring exets försvinnande komma i vägen för det relationsdrama som utspelar sig mellan trion(s inspektioner, förföljningar och stake-outs), vilket gör ”Cold Weather” till en av de roligaste och mest gripande filmerna på denna festival.

Filmen nummer tre var Kim Ji-Woons infantila gorefest ”I Saw the Devil”, en klassisk hämdhistoria där en säkerhetspolis förlorar sin fru när en galen psykopat våldtar och styckar upp henne. Säkerhetspolisen (Byung-Hun Lee) jagar därefter psykopaten (Min-Sik Choi) och drar ut på jakten och smärtan den orsakar psykopaten så mycket som möjligt. Ji-Woon ställer sig bakom den sadistiske hämnaren när han drar ut på filmen till smått outhärdliga 144 minuter. Allt för att den blodtörstiga publiken ska få se så mycket lemlästning som möjligt. Ji-Woons bilder är mindre utvecklade än bröderna Lumières och de moralfilosofiska frågeställningarna som Chan-Wook Park ställer i sina hämdfilmer är Ji-Woon långt ifrån att ens artikulera. Håll er borta!

SFF 2010. Festivalrapport 1: New York

När jag såg dokumentären om John Cazale som visats här och där på SVT de senaste veckorna kom jag att tänka på att dokumentärer som dessa nästan alltid framställer personerna de handlar om som världens bästa människor. Filmen ”Jean-Michel Basquiat: The Radiant Child” är exakt likadan. Fast kanske inte lika hyllande. Cazale-dokumentären fick mig nästan att må illa. Basquiat, för den stackare som inte känner till honom, var en konstnär som var verksam på 80-talet, vars konst brukar kallas neoexpressionistisk, naiv och primitiv, och som dog rockdöden 1988. Filmen om Basquiat är inget särskilt. Den ser ut och låter som alla andra dokumentärfilmer, det är bara det att den ser ut och låter lite bättre eftersom man får titta på Basquiats verk samtidigt som man lyssnar på musik från 70/80-talets New York.

Film nummer två utspelade sig precis som den förra i New York, där Jesse Eisenberg som judisk ung man med aspirationer på att bli rabbi blir indragen i en knarksmugglingshärva. Precis som bröderna Cohens ”A Serious Man” gottar sig denna film i judiskhet. ”Judepornografi” eller kanske ”judeexploitation” är nu en erkänd genre jämte tortypornografi blaxploitation. Jesse Eisenberg spelar sin vanliga karaktär som både säger tack och förlåt när han blir kysst. ”Holy Rollers” är baserad på verkliga händelser. Daniel Kasman skrev en vacker text om amerikanska ”indiefilmer”, och uttrycker allt som var mindre intressant med denna film.

Alltså. Min första dag på Filmfestivalen hade kunnat vara intressantare. Morgondagen kommer förmodligen se ljusare ut med en halvstörd trippelbill signerad Godard, Katz och Ji-Woon.

Preludium till Stockholm Filmfestival 2010

Årets festival inleds med objektet för medelålders kvinnliga cinefilers åtrå Xavier Dolans senaste hafsverk ”Heartbeats”. Utbudet bjuder dock även på en hel del att se fram emot. Om det finns någon som läser mig noggrant så kommer det säkerligen inte som en överraskelse när jag säger att Godards ”Film Socialisme” är det jag trånar mest över. Men festivalen bjuder även på Casey Afflecks intressanta och sevärda ”I’m Still Here”, Michael Winterbottoms genreövning ”The Killer Inside Me” och Laurent Cantets dokumentär om Godard och Truffaut.

Många stora namn finns såklart i programet. Kitano, Katz, Leigh, Araki, Sang-Soo och Loach är regissörer vars nya verk jag ser fram emot att se. Men det finns en hel del stora filmer som visats på årets festivaler men som inte kommer till SFF.Varför Git Scheynus inte tycker det är värt att visa Reichardts ”Meek’s Cutoff”, Aronovskys ”Black Swan”, Assayas ”Carlos”, Rivettes ”Around a Small Mountain”, Chomets ”The Illusionist”, Weerasethakuls ”Uncle Boonme Who Can Recall his Past Lives”, Kiarostamis ”Certified Copy”, Gallos ”Promises Written in Water”, Miikes ”13 Asssins”, Ruiz ”Mysteries of Lisbon” eller de Olivieras ”The Strange Case of Jessica” (listan kan göras lång) är oklart. Utbudet på festivalen är alltid svårt att förutse, eftersom festivalens mål är att visa olika sorters film från hela världen, och inte den sorts film som utvecklar konstarten på något sätt. Resultatet är att man kan se en helt ointressant från Marocko, men inte Alain Resnais ”Wild Grass”, vilket både har fördelar och nackdelar.

På Film.nu har jag och Oscar Krooni gått på festivalens pressvisningar. Och under festivalen kommer jag att precis som vanligt att skriva festivalrapport på min blogg. Så håll gärna utkik här på sidan efter intressanta texter om festivalens filmer.

En handfull filmer från Cinematekets Aprilprogram

På TheAlanSmithees har en fortsatt diskussion kring Nya Cinemateket pågått. Visserligen är det bara jag som diskuterar, men vem som helst är varmt välkommen att haka på. Precis som jag sagt fler än en gång har Cinemateket har blivit tråkigt på senaste tiden. Men det finns såklart ändå ett par filmer som jag vill tipsa om. Nedan följer en lista med fem filmer och en eller två anledningar till varför dessa bör ses.

Flickorna i Rochefort
Detta är den ultimata Demy-filmen, vilket också innebär att det är den ultimata musikalfilmen. Den är jättelång, jättestor, jätteglad och jättebra. Om ni gillar färgerna i Paraplyerna kommer ni att tappa hakan över vad Demys 70-mm-kamera fångat i Flickorna. Det gula, babyblå, rosa och orangea färgen flödar nästintill ut från bilden. Och dessutom finns här både Catherine Deneuve och Gene Kelly. En god vän till mig lade märke till att jag satt och log filmen igenom förra gången den visades. Och det kommer jag förmodligen göra nästa gång också.

Kvinna utan samvete
Barbara Stanwyck har blivit något av en favorit hos mig den senaste tiden. Och jag antar att detta ska vara hennes paradroll. Här spelar hon en lömsk blondin som grundlurar stackars Fred MacMurray. Billy Wilder visste vad bra dialog var, vilket inte bara syns i hans komedier, utan även i de lite mörkare filmerna.

Flickorna
I Vera Chytilovás Daisies verkar filmens två (kvinnliga) protagonister veta exakt vad de inte vill, men i Mai Zetterlings Flickorna vet de exakt vad de vill, och är inte rädda över att säga det heller. I detta feministiska mästerverk får mustiga män som Erland Josephson och Gunnar Björnstrand på käften av bl.a. Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom.

Barry Lyndon
Vi vet att televisionen inte är det bästa sättet att se film på. Speciellt inte en film som enbart är ljussatt med levande ljus och/eller solljus. Nej, en sådan film ska man se på biografen. Jag hade lika gärna kunna tipsat om 2001, men Barry Lyndon har antagligen färre personer sett. Och det är något vi bör ändra på.

Eyes Wide Shut
Detsamma gäller Kubricks sista film. Nu har Eyes Wide Shut ändå ett rätt gott anseende, i alla fall i mina kretsar, men den tas sällan upp när folk snackar Kubrick. Om detta beror på Tom Cruises medverkan eller något annat vet jag inte. Men denna djupdykning i det mänskliga psyket tillhör en av mina Kubrickfavoriter. Och om man ser på hans filmografi säger det en hel del faktiskt.