Recensionskrönikan 31 mars

Den fantastiska räven. Foto: 20th Century Fox

Den fantastiska räven. Foto: 20th Century Fox

Wes Andersons ”Den fantastiska räven”, Andy Tennants ”The bounty hunter” och Jessica Hausners ”Miraklet i Lourdes” är de premiärer som avhandlas i veckans recensionskrönika.

Den fantastiska räven

Dagens Nyheter
”Den fantastiska räven är en tygellös ögonfröjd. Filmen är animerad på det gamla goda öststatssättet med bomull i stället för rök och cellofan där vatten brukar porla. Där man kunde ha tagit genvägar och sparat tid och pengar har man i stället svävat ut.
Filmen ”är ett intrikat konstverk. Så detaljrikt att när man sett klart filmen vill man omedelbart se om den igen, och sedan igen, och nu har jag tagit en paus för att skriva innan jag ser den en gång till”, sammanfattar Jane Magnusson. Omdöme: 5/5.

Svenska Dagbladet
”Den fantastiska räven är mycket riktigt en detaljernas film snarare än en rafflande heistfilm – även om den innehåller det mesta den genren kräver; utförliga planer visualiserade i minutiös grafisk form, överlistandet av grymma säkerhetsvakter (här i Råttas gestalt) och utdragna belägringssituationer. Det är i de fuktiga ögonen, de rufsiga pälsarna med exakt rätt lyster (möjlig att få till endast genom användandet av äkta päls) och i brandröken gjord av ljusgrå syntetisk ull som njutningen ligger”, skriver Malena Janson. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”’Den fantastiska räven’ må vara baserad på Roald Dahls barnbok – men resultatet är distinkt andersonskt i både estetik och tematik … Det är självmedvetet – men också slugt, roligt och vansinnigt snyggt, med första klassens röstarbete rakt av”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Om andra brittiska barnböcker brukar kännas lite fantasilösa när de filmatiseras i USA är ’Den fantastiska räven’ verkligen ett undantag. Musiken är medryckande på riktigt och inte bara ditlagd enligt mall. Scenerierna är verkligen små sagovärldar, med något av ’Skrotnisses’ obeskrivliga charm. Den estetiska egenarten för tankarna till några av de bästa dockfilmerna från öststaterna som brukade gå i svensk tv på 1980-talet. Dessutom slösar Anderson generöst med fantasi, humor och levande porträtt. ’Den fantastiska räven’ är något av det varmaste jag sett på bio på åratal”, anser Tobias W Lindqvist. Omdöme: Tummen upp.

 

The bounty hunter

Svenska Dagbladet
”Resultatet är mest dålig kemi mellan duktiga skådespelare i en hopplöst spretig historia som nog inte alls borde ha gjorts, faktiskt”, skriver Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”’The bounty hunter’ försöker vara både romantisk komedi och thriller men misslyckas med båda … Normalt sevärda skådespelare, men uselt manus. Med mycket möda och stort besvär försöker intrigen puffa in huvudpersonerna i olika pinsamma situationer, ansträngt och håglöst. Man kan fnissa lite nervöst ibland, men det går inte att tro på någonting i historien … Handbojor är ett av greppen för att förnedra Anistons rollfigur. Synd om henne, synd om den som tittar, synd, bara synd”, anser Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

 

Miraklet i Lourdes

Aftonbladet
”Miraklet i Lourdes, är på sätt och vis en mix av en Lasse Åbergsk titt på ett visst fenomen, Roy Anderssonsk och Tati-aktig deadpan-humor och filosofiska funderingar kring vem som är värdig ett mirakel, varför då, och vem som är ansvarig. Det är bitvis underfundigt, men som helhet är det inte riktigt helgjutet”, anser Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Jessica Hausner (regissör) presenterar hela spektrumet av troende och tvivlare, som trots bättre vetande, hoppas på ett genomgripande förändring av sina liv. … har gjort en djupt rörande och djupt mänsklig film om allas vår osläckliga längtan efter ett kärleksunder som inte lämnar någon oberörd”, sammanfattar Jeanette Gentele. Omdöme: 6/6.

Film.nu
”Från Schuberts inledande ’Ave Maria’ till det teologiskt genomsyrade fotot håller ’Miraklet i Lourdes’ en gudabenådad hög konstnärlig kvalitet. Det faktum att den djupa historien hamnar i skymundan, bakom den estetiska perfektionen, säger allt om filmen som konstverk”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Recensionskrönikan 26 mars

Nowhere boy. Foto: Nordisk film

Aaron Johnson och Kristin Scott Thomas i Nowhere boy. Foto: Nordisk film

En ung John Lennon samsas med hästtjejen Klara och en vilsen och orolig mamma i veckans recensionskrönika. Filmerna det handlar om är Nowhere boy, Klara och London river.

Nowhere boy

Aftonbladet
”Välspelat och gripande, en övertygande skiss där den som kan sin Lennon fyller i porträttet”, anser Joakim Wedholm. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”Sam Taylor-Wood berättar om John Lennons tonår på ett överraskande gammeldags och känslosamt sätt. Överraskande, därför att en långfilmsdebut av en känd konstnär brukar ha arty-stämpel, antingen till temat eller formen. ’Nowhere boy’ ser nästan ut som en standard-biopic av det mer seriösa BBC-slaget; första delen i en miniserie om Beatlesikonen.”
”Den enda besvikelsen är att John porträtteras som närmast omusikalisk och har fått en helt ordinär röst, långt från den berömda, metalliska som skar som en kniv genom den lallande popen.”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Tidsandan är strålande, så även skådespeleriet, från unge Johnson till alltmera imponerande Anne-Marie Duff (Enigma, Magdalenasystrarna) som Julia och till den ständigt vältempererade Kristin Scott Thomas som moster Mimi. … i den kommande poplegendens (John Lennon) mytiska liv känns både sann, gripande och elegant. … Musik bjuds det också på, kanske inte just elegant men med ett visst beat”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 5/6.

Film.nu
”Vi visste att detta någon gång skulle hända. England är ett för litet land för dess rika musikhistoria, för att någon inte skulle vilja mjölka lite pengar på att göra biopics om dess popstjärnor … Det är helt enkelt inget Lennonskt med Taylor Woods film … Aaron Johnson är dock väldigt lik John, speciellt när han låter polisongerna växa lite. Jag misstänker att många kommer att uppskatta denna smågripande berättelse som kanske gör sig bäst om man glömmer bort att det är John Lennon den handlar om”, funderar Stephan Ramstedt, som går mot strömmen i sitt omdöme bland recensenterna. Omdöme: Tummen ner.

 

London river

Aftonbladet
”’London river’ är stundtals övertydlig med sitt budskap om tolerans och öppenhet kulturer emellan, och brister i trovärdighet genom att skildra London som en småstad där folk springer in i varandra stup i kvarten … Men det är också en fin, sorglig och anspråkslös liten film som berör”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”’London river’ är en enkel film som man tycker om för det omsorgsfulla gestaltandet … I ’London river’ blir Elisabeth och Ousmane (huvudrollerna) en liten trupp, famlande efter besked om vad som hänt deras barn. En vit, en svart, med olika bakgrund, tvungna att lita på varandra – det vi ser är en annorlunda film om ’the war on terror’”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Rachid Bouchareb (Infödd soldat) använder terrorattacken som en fond för att visa hur självmordsbombarnas agerande blottlade de fördomar och rädslor som puttrade under ytan i Storbritannien. Men också hur en krissituation tvingar människor att närma sig varandra. Han tar sig an historien från andra håll än de förväntade, som när Ousmane verkar bli fast hos polisen, men kommissarien själv visar sig vara både fransktalande och muslim … Brenda Blethyn är fantastisk som vilsen och orolig mamma. Hennes och den försynte Sotigui Kouyatés möte är det som lyfter London River”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 4/6.

Film.nu
”’London river’ är en film om fördomar och rädsla för det okända. Om att vi människor egentligen är ganska lika oavsett hudfärg, religion eller nationalitet. Både Brenda Blethyn (Elisabeth) och Sotigui Kouyaté (Ousmane) är lysande i sina roller … Budskapet har fått bli viktigare än filmupplevelsen … Det är för lite drama för att vara ett drama. Jag kan förstå och respektera att man har valt att gör filmen på det sättet, att inte alltid ta till extrema motsatspar utan vanliga människor … De som redan delar regissörens Rachid Boucharebs världsbild kommer att gå och se filmen och få bekräftelse. Men jag kan inte tänka mig att det var syftet med ’London river’. Varför göra en film som kretsar kring ett budskap som endast de redan frälsta kommer att se?”, frågar sig Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen upp.

 

Klara

Aftonbladet
”En ungdomsfilm mellan saga och uppfostrande hemläxa. Klara är en 14-åring som älskar hästar men aldrig fått rida. När föräldrarna skiljs flyttar hon med mamma till litet hus på landet där det finns hästar och där flickorna i skolan rider. Regina Lund spelar mamman, blondin i högklackat beväpnad med läppstift. Kjell Bergqvist är pappan på avstånd som säger att ridning är farligt men också ger Klara råd om att följa sitt hjärtas röst och vilja. Grannpojken har en sjuk mamma och ovanliga kläder och hånas av de andra skolbarnen. Men han lär Klara rida och de får en gemenskap mellan barnlek och tonårskärlek. Inget originellt. ’Klara’ rider samma snitslade bana som väldigt många filmer gjort förut. Sympatisk”, skriver Jens Petersson. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
Den sommarljuva skildringen av Klaras envisa kamp för att lära sig rida på den udda hästen Star som ingen vill ha – tillsammans med skolans nördigaste kille Jonte, som alla vill reta – är fylld av just den rätta sortens spänningsskapande revanschism som finns i alla bra hästböcker – och filmer. De välfunna unga skådisarna Rebecca Plymholt och Joel Lützow gör fina insatser som den allvarstyngda unga duon som vid sidan av ridningen brottas med allehanda problem som mobbning och Jontes bipolära mamma. En hästfilm som ’Klara’ är verkligen ett välkommet inslag i den alltför sparsamma svenska barnlångfilmsproduktionen, men under visningen kommer jag på mig själv mer än en gång att önska att ’Klara’-böckerna hellre hade blivit en rejäl tv-serie med möjlighet att fördjupa och komplicera familjerelationerna som relief till Klaras hästliv”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Klara är regissören Alexander Mobergs första långfilm efter den enhälligt sågade Mongolpiparen, en kalkon så usel att man valde att döpa om den till Nåt i kikaren vid dvd-släppet”.
Filmen ”…excellerar i schabloner, såsom onda överklassflickor med krökta överläppar och pärlhalsband, och repliker som får publiken att skruva på sig, såsom en tolvårings ’Tja… han ful som stryk men snabb som vinden’”, skriver Malena Janson. Omdöme: 2/6.

Recensionskrönikan 19 mars

En profet. Foto: Sony Pictures

Tahar Rahim i En profet. Foto: Sony Pictures

En profet, Änglavakt och From Paris with love. Den första hyllas unisont, de senare två har det lite svårare att vinna kritikernas gunst. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

En profet

Dagens Nyheter
”Det hårdkokta, fulrealistiska, gråmelerade fängelsedramat ’En profet’ har blivit nominerat och prisbelönat på längden och tvären – från Cannes till Hollywood – vilket är ganska glädjande eftersom det knappast handlar om någon konventionell publikfriare. Den är till att börja med totalt renons på allt vad identifierbara hjältar, hjältemod eller hjärtefrågor heter … Det är lättare att säga vad ’En profet’ inte är. Den är inte en moralisk uppbygglig saga om våldet som urholkar själen eller en feel good-film om att lära sig en läxa och bli god, inte heller en skildring av svekkulturen i den kriminella världen à la ’Snabba cash’. Ljuset i ’En profet’ är, rätt oväntat, den solidaritet och lojalitet som växer fram mellan Malik och vissa av hans medfångar”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Jacques Audiards Oscarsnominerade ’En profet’ är en rå, skitig och realistisk, men stundtals också smått drömsk, fängelsefilm, som förtjänar att sälla sig till genrens klassiker… …Tahar Rahim – som spelar gangsterentreprenören Malik med en återhållsamhet som lämnar tittaren i ständig ovisshet om var karln egentligen står – har en utstrålning som borde kunna ta honom till Hollywood och tillbaka flera gånger om”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Igenom görs kopplingar mellan profeten Muhammeds och Maliks liv (filmens huvudperson) – inte minst i form av Reyeb som ängeln Gabriel. Och med upplösningen ger Audiard uttryck för en tro på individen som med religionen som inspiration kan höja sig över sina sociala omständigheter … Det är inte bara fantastiskt filmskapande utan också väldigt befriande i en tid då i synnerhet denna religion får ta emot så mycket spott och spe. Så kanske kan man i Malik inte bara se en profet, utan också en märklig – men för omständigheterna välbehövlig – förebild?”, anser Hynek Pallas. Omdöme: 6/6.

Film.nu
”’En profet’ är med andra ord en djup filosofisk och psykologisk präglad film med många bottnar. Men trots att filmen har ett psykologiskt djup tillåts vi aldrig känna någon särskild sympati för någon av karaktärerna, istället hålls vi på ett emotionellt avstånd. Det här är ingen svaghet men det kan uppfattas som tråkigt för den ’ordinära’ tittaren som gärna vill identifiera sig med protagonisten och vara känslomässigt involverad. Det här är lyckligtvis bara ett par minuter av en två och en halv timmar lång film som i övrigt är helt fantastisk och som ingen finsmakare får missa”, menar Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

 

Änglavakt

Dagens Nyheter
”Man kan förstå Johan Brisingers önskan att placera idén om livslust och mirakel i ett högst igenkännbart vardagligt – men återigen elegant Sköna Hem-inrett – sammanhang. Men i motsats till ’Underbara älskade’ är ’Änglavakt’ ännu mer entonig och därtill drabbad av sin till bristningsgränsen ansträngda och sentimentala konstruktion. Det ligger möjligen också i kammarspelets natur: här saknas den tidigare livgivande dimensionen av omvärldens reaktioner inför den privata sorgen och skulden. Och skam till sägandes: den vacklande föräldrarelationen borde fått större spelrum och blivit betydligt intressantare utan ängeln Walter som brobyggare”, anser Eva af Geijerstam. Omdöme: 2/5.

Aftonbladet
”Inga klyschor är för banala för att visa Tro mot Tråkig. Gott vin och dans är till exempel frigörande och bra. Att ta sig tid och spela schack med en ensam pensionär är också en God Sak Att Göra … Den som tittar riskerar akut cynism. Även om man håller med om allt blir man mer förbannad än berörd. Det är deprimerande förutsägbart. 

Skådespelarna gör sitt bästa. Izabella Scorupco skapar absolut trovärdighet som den förtvivlade Cecilia. Men de har svårt eftersom de inte spelar människor utan symboler. Det finns inget att identifiera sig med”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Änglavakt väller fram som ektoplasma från ett positivt tänkande-konvent. Inplastad i ett konstant dånande musiksvall skramlar den tomt, övertydligt och enkelspårigt. Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands … Johan Brisinger långfilmsdebuterade och gjorde publiksuccé med Underbara älskade 2006. Då hade han fått hjälp med manuset, som trots allt fungerade, nu har han skrivit själv, och det är väl där skon klämmer. Det är tveksamt om publiken sväljer det här. Att Micke Nyqvist repriserar sin roll som känslohämmad patriark räcker inte hur långt som helst”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 1/6.

Film.nu
”Filmen känns väldigt osvensk, inte bara för att franska talas genomgående i filmen, utan även för den drömska, kvasireligiösa ingången man tar. En slags religiös underton som inte riktigt uttalas. Detta är i grund och botten en upplyftande film, som uppmanar till handling istället för likgiltighet och hopp istället för uppgivenhet. Inget revolutionerande, men tänkvärt och varmhjärtat”, tycker Tobias Tigerschiöld. Omdöme: Tummen upp.

 

From Paris with love

Dagens Nyheter
”Se inte ’From Paris with love’ om du är sugen på kyssar i Eiffeltornet och petting på Pont Neuf. Det är ingen kärleksfilm utan ett hjärndött actionspektakel av Pierre Morel (kidnappningsdramat ’Taken’). Manuset har skrivits av Luc Besson, vars namn förr i tiden förknippades med sofistikerad, fransk action. Den här gången har han spånat fram ett pubertalt äventyr som till och med är dummare än hans egna nollnolltalsfilmer … Näst efter ’Rush hour 3’ är ’From Paris with love’ den larvigaste actionfilm som någonsin spelats in i den franska huvudstaden”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 1/5.

Aftonbladet
”Det är, kort sagt, en film för dem som gillar sin action lite larvig och i slowmotion”, sammanfattar Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De som aldrig skulle få för sig att se något som kan betecknas ’röjig actionrulle där man slipper tänka så mycket’ (välkomna att citera, filmbolagets pr-avdelning) kan omedelbart räkna bort denna film ur varje framtidsplan … Grovt är det mestadels, med Travolta i John McClane-look och på autopilot. Är detta något för dig så köp en påse popcorn att smaska på. Det går även fint att äta dem utan denna film av regissören bakom Taken”, rekommenderar Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6.

Film.nu
”Trots allt är ’From Paris with love’ ändå en ganska rolig film med helt okej skådespeleri och manusförfattaren Luc Besson, som även har producerat filmen, har fått till en del oanade vändningar som ger filmen mervärde. Det är lättsam underhållning som funkar om man är på rätt humör. Därför blir det en något avbruten tumme upp”, tycker Christina Luoma. Omdöme: Tummen upp.

Recensionskrönikan 12 mars

Babak Najafi under inspelningen av Sebbe

Babak Najafi är regissören bakom ”Sebbe”, en av filmerna som tas upp i veckans recensionskrönika. Foto: Michael Malmborg/Film i Väst

Sebbe, Green Zone, Eastern plays och Remember me. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

Sebbe

Dagens Nyheter
”Sebbe” är också utan tvekan en av de starkaste svenska debuterna på länge. Svart och skoninglös men samtidigt med ett bultande hjärta.
Berättandet är drivet och effektivt, tystnaderna är fint utnyttjade. Starkast är ändå det välregisserade samspelet mellan Sebastian Hiort af Ornäs Sebbe och Eva Melanders mamma, en komplex och sårig relation som trots allt rymmer ett frö av äkta kärlek. Ett gnutta hopp”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Det var länge sedan man såg ett så naket och hudlöst spel som det mellan Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melander. Så tyst och inbundet, men ändå så uttrycksfullt, där kroppsspråket säger allt det som inte kommer ut mellan läpparna. Samma kvalitet som finns mellan Ludwig Palmell och Pernilla August i Håkon Lius Miss Kicki som också råkar vara en mor/sonberättelse”, anser Jeanette Gentele.
”Det är en stark långfilmsdebut Babak Najafi gör med Sebbe. Han har redan visat vad han kan i ett antal kort- och dokumentärfilmer. Välförtjänt vann han priset för bästa debutfilm i Berlin i februari.” Omdöme: 5/6

Aftonbladet
”Filmens bildspråk, ljudspår och stämningar, är kongenialt med dess dystra budskap. Babak Najafi är faktiskt så mån om att berätta i just bilder och ljud, att han kanske inte själv sett bristerna i sitt eget manus. Fånig symbolik med en hund, scener som rinner ut i sanden och framför allt att man med filmens korta speltid (80 minuter) missat chansen till fördjupning i personporträtten.” ”…de båda huvudrollsinnehavarna är makalöst bra. Amatören Sebastian Hiort af Ornäs lyser lika starkt när han är tystlåtet ledsen som intensivt arg. Och Eva Melander har en utstrålning framför filmkameran som gör att det verkligen bränner till i många scener”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5

Expressen
”Najafi (regissören) gestaltar de här växlingsförhållandena med styrka och insiktsfullhet i den trassliga situationen. Dialogen och händelseutveckling går organiskt fram och för in intressanta symboliska inslag som balanserar mot det socialrealistiska, som att en herrelös gatuhund speglar både Sebbe och hans mammas inre känslor och utanförskap.”
”Allt som kan gå fel (för Sebbe och hans mamma), gör det. Och när allt ackumuleras, fumlas twisten bort. Det försvagar en smula. 
I övrigt är ”Sebbe” ett kraftfullt genombrott för såväl skådespelarna som regissören” skriver Ronnit Hasson. Omdöme: 4/5

Film.nu
Petter Stjernstedt gör tummen upp för “Sebbe”. Filmen “är ett socialrealistiskt drama om fattigdom, misär, alkoholism och mobbing. Som Ken Loach fast på svenska. Den tystlåtne Sebbe lever ett hårt liv. På skolan är han favorithackkycklingen och därhemma finns ingen tröst att få. Mamman växlar mellan att hata och älska sin son.
Eva Melander är strålande som Eva, Sebbes mamma. Hon balanserar skickligt mellan depression, ilska och glädje. Sebastian Hiort af Ornäs debuterar som skådespelare i rollen som Sebbe och det är imponerande. Valet att välja oetablerade skådespelare är smart. Det passar till filmens känsla och realistiska framtoning.”

 

Green zone

Dagens Nyheter
”Irakkriget börjar bli en filmgenre, skriver Eva af Geijerstam i sin recension i DN. Hon fortsätter; Lika säkert kommer Paul Greengrass ”Green zone” att få kritik för att den tar sig friheter med namn och personer under år ett av ockupationen.”
”Men den bristande dokumentära fullständigheten är inte det väsentliga hos någon av filmerna: de har velat komma åt de inre mekanismerna bakom verklighetens katastrofala missgrepp.
I ”Green zone” kombineras det med ett, jämfört med andra Irakfilmer, förskjutet perspektiv. Här gäller inte bara ett drama för invärtes skuldfördelande bruk, utan också en nyansering av bilden av irakierna.” Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Filmen bygger löst på journalisten Rajiv Chandrasekarans bok ’Imperial life in the Emerald city’, utspelar sig i den gröna zonen i Bagdad och tar upp hur fakta får stå tillbaka för medvetet planterad desinformation kommen ur vissas önskan att gå in i Irak. En man kämpar med fara för sitt liv mot klockan för att få fram Sanningen, omkring honom fulspelas det åt alla håll.”
”Resultatet är inte på långa vägar lika rafflande eller adrenalinhöjande som de bästa scenerna i ’Bourne ultimatum’, men det är en habil och lagom underhållande actionthriller med politiska förtecken”, tycker Emma Gray Munthe. Omdöme: 3/5.

Expressen
”Damon letar efter Saddams massförstörelsevapen och finner att de inte finns. Vad gör han då där? Var inte hotet från vapnen själva skälet till kriget?
Fortsättningen är spännande action snarare än realistisk rekonstruktion. Men verkligheten finns hela tiden ruvande i bakgrunden och de svåra frågorna är aldrig långt borta. Inte bara de om förödande maktspel – skulle samarbete med en efterspanad Saddam-general verkligen gå för sig, anser Bernt Eklund. Omdöme: 4/5

Film.nu
Måns Wide tycker ”Den här filmen är som gjord för att reklammakare/filmkritiker/tyckare ska få hävda att ’Om du gillade Bourne kommer du att älska Green Zone’. Det är inte nödvändigtvis sant. Men om du älskade Bourne kommer du antagligen att gilla Green Zone, och dessutom är Greg Kinnear med i den här filmen. Som bad guy. Jag tycker så här: titta på affischen, föreställ dig att filmen är drygt hälften så bra som den verkar vara och utifrån det kan du själv bestämma dig för om det här är något för dig”. Omdöme: Tummen upp.

 

Eastern plays

Dagens Nyheter
”Det är intressant att få se bilder från Bulgarien, även om man i ’Eastern plays’ ärligt talat får i sig ungefär lika mycket Typisk Debutfilm som Balkan. Där är tonårsgrabben som ska välja mellan att bli hårding eller att bejaka sina mjukare sidor, där är föräldrar framför tv:n, där är nihilism, slitna fasader och ostadig handkamera”, skriver Mårten Blomkvist.
”Kanske är scenen där Itso (filmens huvudperson) talar ut delvis så stark därför att det privata och det politiska här faktiskt tycks smälta samman. Den skröpliga Itso blir talesman för hela öst, där man skakat av sig kommunismen men i många fall fortfarande väntar på att det nya, bättre livet ska börja.” Omdöme: 3/5

Svenska Dagbladet
”Problemen börjar när filmen ska konstruera en historia. I botten vill Eastern plays vara ett brödradrama: Itso (Christov) när konstnärsdrömmar men har ett skitjobb, går på metadon och super; Georgi (Torosian) hänger med skinheads och misshandlar invandrare. Men dramat – eller vad de uselt spelade scenerna ska kallas – tappas ständigt och irriterande bort till förmån för det planlösa drivandet, Itsos turer med sin flickvän och en intrig om hur han blir vän med en turkisk tjej vars pappa misshandlas av Georgis gäng.”
Frågor om ”nationalism och diktaturens spår”, anser Hynek Pallas, ”kontra den långa gemensamma historien som finns mellan de olika länderna, inte minst i relation till Turkiet. Men detta har under de senaste två decennierna skildrats om och om igen – och på mycket skickligare vis än här”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Med ’Eastern plays’ lyckas regissören Kamen Kalev förmedla en känsla av alienation, och ge en kännbart deprimerande bild av rasmotsättningar, tristess och allmänt låg standard i ett slitet Bulgarien.
Men det är för många scener och komponenter som inte leder någon vart, i en film som saknar riktning lika mycket som människorna den skildrar”, skriver Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Expressen
Bernt Eklund sammanfattar, ”Två bröder återser varandra när ett bulgariskt skinheadsgäng attackerar en turkisk familj. Lillebror finns bland dem som slår, storebror försöker hjälpa de angripa och blir slagen.
Bröderna har inte setts på länge. Den äldre är narkoman och portad från det dystra hem tonårsgrabben försöker ta sig bort ifrån. 
Men brödrakärlek finns, någon slags insikt väcks…Kalev ville egentligen göra en film om barndomsvännen som blev narkoman. Christov spelar själv rollen nedtonat och eftertänksamt men dog innan inspelningen var klar, vilket rimligen bidrog till ett bredare fokus på rasism och utanförskap. En bättre bulgarisk film kommer du inte att se i år”, anser Bert Eklund. Omdöme: 3/5.

 

Remember me

Dagens Nyheter
”I ’Remember me’ får fanatikerna se mer än nog, och på pressvisningen såg till och med tonårstjejerna irriterade ut. En dålig och krystad film blir inte bättre av att slänga in en idol i varje scen”, tycker Jane Magnusson. Omdöme 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är en intrig värdig en dussinkomedi, men regissören Coulter klär den i en svårmodig, illasittande indiekostym. Det som är tänkt som en smart och rapp dialog blir tillgjort och stolpigt, och Pattinsons egenkära skådespeleri skär sönder de sista strimmorna av trovärdighet. Ofta är filmen så långtråkig att man gnisslar tänder.
Det finns enskilda scener som verkligen berör. Inledningen är chockartat stark, och twisten i slutet (som jag antar är hela anledningen till att man har gjort filmen) är verkligen oväntad och ger nya perspektiv på berättelsen. Men två angelägna scener räcker inte för att rättfärdiga två timmars stelbent överspel”, anser Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”Kort sagt, ’Remember me’ är av ’Livsöden i New York flätas samman och folk lär sig saker om sig själva och livet så småningom’-typen. En och annan kliché hinns med under filmens gång, liksom en hel del dialog som väl ska kännas smart och ny men som mest känns ansträngd, Generation X-ig och daterad. Trots att det hela faktiskt tar sig mot slutet och en del fina scener smyger sig in ska man nog vara ett stort Robert Pattinson-fan för att få ut någon större behållning av filmen..”, skriver Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Expressen
”Filmen irrar än hit, än dit och länge undrar man när det riktigt ska ta fart. 
Det gör det aldrig och ett stort problem är att snygg-Pattinson stundtals spelar över enormt. Men hans utstrålning räcker långt för den primära målgruppen – romantiktörstande 14-åriga tjejer. De kan säkert också uppskatta det carpe diem-budskap som filmen mynnar ut i”, skriver tidningen i en recension som är osignerad. Omdöme: 2/5.

Film.nu
“Även om filmen bitvis är tänkvärd imponerar varken dialog eller handling speciellt mycket. Men visst lyckas den få in några känslomässiga smockor och jag är övertygad om att jag skulle uppskattat “Remember me” mer om jag varit 18 år. En helt ok ungdomsfilm alltså”, tycker Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Recensionskrönikan 5 mars

Mia Wasikowska i Alice i underlandet. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures

Mia Wasikowska i Alice i underlandet. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures

Veckans stora premiärer: ”Alice i underlandet”, ”Brothers” och ”Crazy heart”. Läs om dem alla i recensionskrönikan.

Alice i underlandet

Dagens Nyheter
”Tim Burton har kokat ihop ’Alice i Underlandet’ med den mindre kända uppföljaren ’Alice i Spegellandet’. Ingredienserna – rollfigurerna – är lätt identifierbara men receptet är helt och hållet hans egen uppfinning. På gott och ont. Som alltid hos den och detaljförälskade Burton är scenografi, smink och kostymer helt magiska. Det är drömskt vackert, men aldrig inställsamt snällt. Hans hantverksskicklighet, hans förmåga att aldrig upprepa sig och ändå bevara ett lätt igenkännbart, personligt signum kan ge mig tårar i ögonen”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
Jan Söderqvist tycker; ”Nej, det verkligt allvarliga är att de (Regissören Tim Burton och manusförfattaren Linda Woolverton) saknar känsla för det som gör böckerna så otroligt roliga: det godmodigt drömska, det nonsenskomiska helt utan pedagogiskt ärende, det virtuost lekfulla.
Visst glimtar det till på sina ställen, det saknas inte visuell pyroteknik, men Burtons Alice är i grunden ett stycke mekanisk och moraliserande fantasyaction av ordinärt Harry Potter-snitt. Och det är faktiskt inte ok”. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Om jag var tio och såg den här för första gången skulle jag med all sannolikhet bli alldeles kollrig, som 33-åring är ’Alice i Underlandet’ inte heller så dum”, anser Emma Grey Munthe.
”Men visst, det finns brister: Filmen innehåller till exempel ett litet malplacerat dansnummer jag definitivt skulle klarat mig utan, och en del animationer är verkligen inte helt hundra. Ändå är det lite av en fest för ögonen”. Omdöme: 4/5

Film.nu
Stephan Ramstedt gör ”Tummen upp” och anser att ”Berättelsen om Alice är en hyllning till fantasin. Men slutet på Burtons film vinklar denna hyllning på ett konstigt sätt. Inte bara för att Alice, likt Disneys bioaktuella Prinsessa, bestämmer sig för att gå i sin faders fotspår (en rätt märklig och reaktionär typ av feminism), men även för att det i detta fallet innebär att Alice förenas med det Brittiska Imperiet och åker till Kina för att exploatera dess befolkning.
Men till filmens fördel är den väldigt lätt glömd och trots vissa skavanker hade jag roligt medan det pågick. Förväntar man sig något mer från Tim Burton lär man bli en besviken biografbesökare.”

 

Brothers

Svenska Dagbladet
”Brothers är kortare än originalet men känns längre. Jim Sheridan har en förmåga att gå bort sig i mys, och tempot lider ibland katastrofala förluster. Gyllenhaal är inte helt övertygande som impulsstyrd strulputte, men det svåraste är att tro på Spindelmannen som härdad yrkesmilitär”, skriver Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Dagens Nyheter
”Jag var väldigt förtjust i Susanne Biers danska familjetragedi ‘Bröder’ från 2005 som skapade en viss kontrovers eftersom den med rätta uppfattades som en kritisk reflextion [sic] över den militära danska närvaron i Afghanistan”, skriver Helena Lindblad och fortsätter ”Men varför en självständig, personlig regissör (Jim Sheridan) som han tar på sig att göra en bokstavstrogen och en rätt oengagerad remake på det här sättet övergår mitt förstånd. Om det nu inte bara är en fråga om lön”. Omdöme: 2/5

Aftonbladet
”Irländaren Jim Sheridan är en proffsig filmberättare, och det är en stark historia om skuldkänslor och lojalitet. Kärlek och svartsjuka. Men Susanne Biers danska original berörde mer, har en nerv som får den att kännas nästan dokumentär. ‘Brothers’ är en duktig spelfilm”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Brothers är i sin framställning närmast en kopia av Susanne Biers lysande danska drama “Bröder”… Annars är det som man säger intet nytt under solen. Betyget pendlar men hamnar till slut på en svag Tumme upp. “Brothers” är inte en dålig film. Den är spännande och dramatisk men är helt utan egen röst.”, tycker Petter Stjernstedt. Omdöme: Tummen upp

 

Crazy heart

Dagens Nyheter
”Crazy heart, började som en liten film baserad på en roman av Thomas Cobb, en dröm av några countryentusiaster med manusförfattaren/regissören Scott Cooper i centrum. Ingen trodde riktigt att den skulle nå bortom dvd-hyllorna. Men så spreds ryktet, filmen växte och har nu tre Oscarsnomineringar (bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa original­sång)…”
”Det är lätt att bli svag för den här typen av innerlig americana där vinden blåser över tomma marker och varenda byhåla osar av nederlag. ’Crazy heart’ står på egna ben men för också tankarna till andra skickliga försök i genren som till exempel Wim Wenders ’Paris, Texas’”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”En liten film är ett slitet uttryck (som Killinggänget parodierade i en hel filmserie) men Crazy heart är verkligen just detta och vill inte vara annat. Det är gjort med stor kärlek och fin känsla för atmosfär och detalj”, anser Jan Lumhodt. Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”’Crazy heart’ är som en countrylåt som sjungits många gånger. Ännu en oansvarig slarver som försöker ursäkta sina misslyckanden och gömma sig bakom en whiskymarinerad konstnärsmyt. Ändå vill man se och lyssna – här finns bra nyskriva [sic] låtar.
Skådespelarna får ’Crazy heart’ att leva, även Colin Farrell som Bad Blakes förre kompmusiker, nu en större stjärna. Jeff Bridges bär filmen och han är väl värd sin Oscar på söndag” tycker Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Jeff Bridges är oerhört övertygande i sin gestaltning av Bad och har synnerligen välförtjänt också nominerats till en Oscar för sin insats. Bridges styrka ligger i att han inte verkar behöva anstränga sig för att göra sig trovärdig. Jag glömmer bort att jag ser en professionell skådespelare som jag sett i så många andra roller förut och uppslukas istället av mannen på duken som känns lika verklig som mannen i sätet framför mig i salongen, om än betydligt mer intressant”, skriver Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp