Tempo

Usch vad jag har varit usel på att skriva. Jag tycker ju om att skriva dessa bloggar. Nu kommer jag inte ens ihåg vad jag skrev om senast. Men det måste ha varit evigheter sedan.
Jag har i allafall hamnat i stockholm på ett litet bolag vid globen. Flyttar dock snart vidare mot nya mål (golf i detta fall så ska någon förbi Brohof Slotts golfbana i sommar så kom gärna in och säg hej).
Det projekt som har mitt hjärta just nu är en dokumentär om två familjer som har påbörjat en resa från Sverige via Tibet och till Australien, i bil, under 12 månader. Detta är en resa som jag verkligen skulle vilja göra. /www.adventurefamily.se)
Det tog mig och en kamera ner till Tyskland i mitten på förra månaden och nu väntar jag bara på deras senaste material.
Om det är någon som har vidare idéer på dokumentären eller hur vi skall kunna lyfta fram det här fantastiska projektet så hör av er.

Annars har jag precis varit på Tempo med en film jag var med och gjorde 2006. Three Miles north of Molkom. Om någon såg den så hör gärna av er med kommentarer =)
Det var i allafall en fantastisk upplevelse, precis som det alltid är när man sitter i mörkret och hör folks reaktioner på ett hårt arbete. Feelgood känslan var enorm efter visningen och jag fick massor med feedback efteråt.
Det är såna stunder man kommer ihåg varför man satte igång med det här jobbet i första hand!
Nu är jag sugen på att göra lite äventyrsfilmer. Behöver inspiration och idéer. Men allt med klättring, segling och äventyr är välkommet! =)

Nu har jag iallafall fått ett par ord nerpetade.
Kramkram

Ett halvår senare: filmfestival-vinnare och undrande över framtiden

Christoffer påminde mig om att jag är det segaste bloggaren världshistorien. När jag fick ett mail för några dagar sedan om att han kommenterat ett tidigare inlägg kom jag på att jag faktiskt har en del att skriva om, vilket jag inte trodde.

Sedan sist:

-Började en genusvetenskap-kurs i Göteborg, blev lurad på en lägenhet, hoppade av kursen, åkte till Köpenhamn.

-Lämnade Köpenhamn, åkte hem till mor och far, dödade tid och jobbade lite extra på förskola.

-The Storm (se tidigare inlägg) kom in på WT International film festival i Os, Norge. Regissören och producenten åkte dit och fick ta emot publikens pris! Fantastiskt! Den kom även in på en filmfestival i Serbien.

-Flyttade till Stockholm i december där jag fortfarande är och mår. Jobbar extra med marknadsundersökningar för att betala hyran.

MEN har även klippt två små filmer för J Lindeberg, samt börjat jobba (gratis….du grymma filmvärld!) för webtv-kanalen Almost TV på MySpace. Om ni är intresserade har jag klippt alla filmer från Rockbjörnenfestivalen, samt intervjun med Facehunter. Gjorde misstaget att ge ansvaret för eftertexterna till en annan person, om ni kollar kommer ni märka att det är lite problem där på en del av filmerna…
Kanske inte det bästa jag gjort i mitt liv, men det är en bra erfarenhet och jag är rätt nöjd med tanke på att jag aldrig klippt i reportageform (eller använt Adobe Premiere) förut!

Idag har jag letat runt på internet för att hitta produktionsbolag där jag kan söka jobb. Jag är less på att ha ett jobb bara för att tjäna pengar, jag vill börja arbeta med något jag tycker är roligt och där jag kan utvecklas och där jag känner att jag kan komma vidare inom det jag faktiskt vill hålla på med: film!

Jag har kommit fram till att det är redigering eller scenografi jag vill hålla på med. Men hur ska jag gå vidare nu..? Skola, praktik, jobba? Hur, var, när? Frågorna är många, svaren ack så få!

Indie går alltid hem hos mig

Bloody Disgusting öppnar upp en indie-sektion och resten av världen låter sig bli sneglad på. Man får känslan av att detta är stort, mycket stort. Raka motsatsen till hur det kändes efter att ha läst första numret av Flm. Två av de titlar som ligger längst upp på min ”vill se” lista hajpas just nu av denna avdelning, nämligen Sick Girl och Black Puppet Devil. Två filmer som verkar fantastiska och som man bör ha lite extra koll på nu när independent-bolagen står överst inom filmindustrin och alla gluttar åt deras håll.

Det skall dock inte hymlas med att Hollywood fortfarande kan när de vill, producera underhållning alltså. 3:10 to Yuma är ett bra exempel. Pang-pang med Russel Crowe och Christian Bale. Riktigt skön. Någonting för barnbarnen kanske?

Förresten: Flm? Någon?

Dagens djur: snok

Rambo svinar vidare

Stallone gör sig mycket bättre som punchig avdankad boxare än som korkad fåordig ex-soldat, detta är vad man kan konstatera efter att ha sett Rambo.

I den senaste av Rambo filmerna sätter Stallone P för vad som bara måste vara århundradets manligaste filmfranchise, i alla fall om man med manlighet avser tystnad, våld och breda bandanas. Rambo har dragit sig tillbaka, han är trött på mänskligheten och vill leva i samförstånd med naturen. Han arbetar som ormjägare … och vårdar inte sitt yttre särdeles väl, kroppshyddan är monumental i sitt åldersamma fett, ett ister som genomgående döljs av en bylsig tälttröja. Man får aldrig se Rambos överkropp … Då ett kristet piratgäng befruktar hans meditativa inre sfär och lurar i honom att människan är god börjar helvetet. De kristna kidnappas av juntan (Burma) och Rambo tvingas ta till vapen (Live for nothing or die for something).

Rambo är en märklig blandning av autentiska dödsbilder, amerikansk dumaction och brutalt ultravåld. Att den är gjord idag är ytterst märkligt, 80-talet ok men 2008? Och varför alla dessa döda barn? Nja, mixen är galet amoralisk och känns osmaklig, men så är det ju också enligt Stallone en kristen film. Och visst är det underhållande, det går inte att förneka. Slutscenerna där Rambo står och trycker bakom sitt eldvapen som han låter använda flitigt är mumma för en gammal videovåldsräv som mig själv. Det är våldsamt på ett nästan parodiskt sätt och Rambo ser ut som en påklädd gräddköttbulle. Mmm mm mm.

Prioritera

Jag tror jag ska lugna mig lite med hyrandet av filmer nu. Två veckor i rad hyrde jag två filmer på en gång. Det var ju lika bra tänkte jag, man har ju en hel vecka på sig att se dem. Men ack, båda gångerna slutade det med att jag såg båda filmerna på en och samma kväll. Det vill säga kvällen innan jag var tvungen att lämna tillbaka dem.

Jag har lite svårt att prioritera. Med gobitar som Parfymen och Children of Glory väntandes på soffbordet, stack jag tex en kväll till en kompis och käkade och såg Goonies – Döskallegänget i stället. Och den har jag ju aldrig sett förut… Ha. Vi hade till och med tv-spelet till den filmen när jag var liten.

Nåja, det är väl inte helt fel heller att maxa med två filmer på en gång. Parfymen var helt i min stil, men jag blev till en början lite besviken. Hade inte läst på ordentligt, faktiskt inget alls, och trodde det var en fransk film… Men jag glömde väl bort att i filmens värld pratar ju alla fransmän engelska. Däremot har jag svårt att tänka mig att filmen gjorde boken rättvisa. Även om jag tyckte den var bra, kändes den lite platt emellanåt. Så jag köpte boken nu under bokrean och ska undersöka saken närmre.

Vad gäller Ukrainska Children of Glory, säger jag pass. Början förstördes av min granne till vänster med slagborrmaskinen. Sedan förlorade jag en halvtimme i mitten då skivan började hacka… Jag tappade helt känslan för filmen och kan inte ens säga om den var bra eller dålig.

Men jag kan ju i alla fall säga att jag bidragit litegrann ekonomiskt till hyrfilmens fortsatta existens.