Författare: S. Ramstedt

Student.

Festivalrapport nummer 2

Jag är osäker på om det är bra eller dåligt att det är väldigt lätt att parafrasera ”The Limits of Control” när man argumenterar om hur bra den var. Hur som helst var jag väldigt imponerad av Jarmuschs senaste skapelse. ”The Limits of Control” är en ärlig film eftersom den fokuserar på upplevelser (tittande och lyssnande), istället för att berätta den historia som redan berättats tusentals gånger förut.

Jag var inte överraskad av att höra mina vänners negativa reaktioner efter visningen. Filmen kan ses som innehållslös och ofokuserad om man ogillar abstraktioner eller nonnarrativ film (se bara Roger Eberts underhållande men helt värdelösa recension). Jag tillhör dock inte den gruppen, och finner filmen mycket intressant i filmens försök att spegla vår tids rädsla för poesi och mysterier utan lösning.

En annan film jag uppskattade väldigt mycket var ”Fantastic mr Fox”. Wes Andersons gammeldags animerade filmatisering av Roald Dahls kända bok. Till skillnad från ”Limits” så överraskar dock ”Fox” inte på något sätt, förutom att det är ett väldigt snabbt tempo och de få vilostunderna mellan alla fartfylldheter.

Anderson är känd för sin detaljrikedom, men jag misstänker dock att stora delar av den försvinner i och med det snabba tempot, både när det gäller berättandet och kameraföringen. Men vad gör väl det när man med hjälp av en DVD-spelare kan se filmen hur många gånger som helst och kanske även frysa bilden för att insupa alla detaljer.

Tematiken i ”Fox” känns igen från tidigare Anderson-filmer. Sympatiska excentriker med fötterna någonstans mellan jord och moln samt den ständiga halvtrasiga familjen. Jag tycker det är roligt att Anderson vågade blanda megakändisar som George Clooney med megaokändisar som Eric Chase Anderson i rollistan. Och det är bara en av många saker som gör att ”Fox” känns genuin och väldigt personlig, vilket är ett problem när det kommer till animerade filmer.

Festivalrapport nummer 하나/Uno

På grund av skola och andra seriösa saker måste jag tyvärr inleda mitt festivalande med viss försiktighet. Men under andra veckans senare hälft hoppas jag tillbringa ohälsosamt mycket tid på festivalen. Hitintills har jag hunnit se två filmer, Joon-Ho Bongs ”Mother” och Sebastián Silvas ”La Nana”.

Bongs ”Memories of Murder” imponerade stort på mig. Underhållande kriminalfilmer ser man inte särskilt ofta, speciellt inte filmer där fokus inte ligger på själva brottet. ”The Host” och Bongs bidrag till ”Tokyo” gjorde mig dock något besviken. Jag hade väntat mig mer av monsterfilmen, och ”Shaking Tokyo” försvann lite mellan Caraxs underliga och Gondrys sockersöta bidrag. Med ”Mother” är dock Bong tillbaka. Filmen inleds med dans, som till en början är totalt oförståelig, men som till slutet (tyvärr) sätts i en kontext. Och det är kanske Bongs stora problem, han vågar inte riktigt göra något helt befängt eller ologiskt. Vilket är något som jag tror är kompetent nog att hantera, som man inte kan säga om många filmskapare, förutom David Lynch och andra filmskapare som sysslar med absurdism eller surrealism.

Man kan prisa ”The Mother” bara för att filmens protagonist är en äldre kvinna som är mor till en något långsam ung man. Att sedan modern måste utföra en utredning när hennes son sätts i fängelse för något han inte gjort. Det räckte dock inte med en utredning utan hon måste också bege sig ut för att utkräva hämnd, med kiropraktikernålar i högsta hugg.

”La Nana” handlar också om en något äldre kvinna. Ett hembiträde i 40-årsåldern, som efter att ha isolerats hos en familj i tjugo år blivit lite ”loco”. Klasskillnader är sällan lika lätta att skåda som i relationen mellan en familj och dess hembiträde. Detta beror på de konstiga omständigheterna man utför yrket hembiträde på. Man lever tillsammans med en familj en längre tid. En isolerad tillvaro där gränsen mellan arbete och fritid är så gott som utsuddad.

Denna tillvaro har gjort Raquel lite vilsen, och denna vilsenhet beror på ett politiskt problem. Tyvärr är detta inget filmen vill ta itu med. Istället försöker Silva få oss tro att lösningen på detta problem är personligt, och inte politiskt. Vem som helst klarar inte vilka situationer som helst, bara den har en vän. Det finns gränser.

Ingen film är opolitisk, men alltför många filmer idag är apolitiska. ”La Nana” är en av dem, vilket jag tycker är tråkigt, när nu temat var så satans intressant. Om man vill se en film om maktförhållanden i hemmet rekommenderar jag istället Joseph Losyes ”The Servant”, med en grym Dirk Bogarde i huvudrollen.

Sju filmer ur Cinematekets Novemberprogram man inte bör missa

Först och främst vill jag be om ursäkt för detta 6 dagar försenade inlägget. Jag har inga bra ursäkter, så jag hoppar över det och fortsätter till det mer essentiella. Nedan följer 7 filmer jag tycker man måste se.

Down by Law
Två av världshistoriens bästa musiker, John Lurie och Tom Waits spelar tillsammans med Roberto Benigni en trio som av en eller annan anledning kastas i New Orleans fängelse. Därefter följer en vild flykt där de tre filosoferar/bråkar/retas/samsas och till slut, blir vänner. Down by Law är en av Jarmuschs roligaste filmer och trots att den kanske inte är lika intressant som t.ex. Ghost Dog, tycker jag definitivt att den är en av hans bästa filmer.

Den Sjunde Kontinenten
Optimisten Michael Haneke är som vanligt lika glad i hågen när han låter en familj begå kollektivt självmord. Den Tredje Kontinenten kanske kan vara en av de dystraste filmer jag någonsin sett, dock bör Haneke få lite credd för att han här inte är lika manipulativ som han ibland kan vara.

Lola
Två av mina finaste Cinemateketstunder har jag upplevt i samband med Jacques Demys filmer, och just därför vill jag rekommendera Lola, trots att jag inte sett den.

Hiroshima min älskade
Alain Resnais samarbete med Marguerite Duras var kanske ett av filmhistoriens största genidrag, tillsammans med Resnais samarbete med Alain Robbe-Grillet, såklart. Hiroshima mon amour är en otroligt vacker och poetisk film om två av värdshistoriens hemskaste gärningar, atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Duras dialog och närbilderna på karaktärernas kroppar är två viktiga komponenter i detta mästerverk.

Fail Safe
Sidney Lumets Fail Safe släpptes nästan samtidigt som Kubricks Dr. Strangelove, vilket var mycket olyckligt. Alla strålkastare riktades mot Doktorn vilket gjorde att alltför få såg en av Lumets allra bästa filmer. Och en av Henry Fondas allra bästa filmer. Och en av Walter Matthaus allra bästa filmer.

Solaris
Jag har inte sett en enda Andrej Tarkovskijfilm på jättelänge, bortsett från Ivans Barndom som visades på Cinemateket för ett tag sedan. Dessutom är mitt minne alltför dåligt för att jag ska kunna ha något vettigt att säga om någon av Tarkovskijs filmer, därför rekommenderar jag den som jag tyckte var bäst för sisådär fyra år sedan. Men denna rekommendation står jag inte bakom, ifall någon vill ifrågasätta mig.

Atomic Cafe
Vad gör du om någon plötsligt börjar släppa atombomber på ditt hus? Detta och mycket mer får du veta om du går och ser Atomic Cafe, som är ett mycket viktigt (och mycket roligt) tidsdokument om en era som tyvärr fortfarande existerar.

Von Trier prisas

Årets Nordiska rådets filmpris tilldelades Lars von Trier. I motiveringen skriver de att Antichrist är ”störande och rörande i sin utforskning av kaoset”, vilket jag delvis håller med om. Störande är filmen på många sätt. Von Trier har alltid varit en stor provokatör, men Antichrist är den första av hans filmer där försöken till att väcka känslor (vilka känslor är en sekundär fråga), kommer i vägen för resten av filmen. Antichrist är pur sensationalism och tyvärr inte mycket mer än så. Alltså är filmen störande men knappast rörande. Att prisa Charlotte Gainsbourg för hennes prestation i Antichrist är försvarbart, men att prisa filmens självgode regissör är helt oförståeligt.

Om Stockholm Filmfestivals presskonferens

Idag hölls presskonferensen för årets upplaga av Stockholm Filmfestival. Nedan följer lite information om filmprogrammet och festivalens olika events.

Låt oss börja med en liten lista med ett axplock av några av de filmer jag själv trånat efter – och en länk till något roligt att läsa om var film:

The Limits of Control
The Fantastic Mr. Fox
Map of the Sounds of Tokyo
Trash Humpers
Beeswax
Mother
The Girlfriend Experience
Metropia
Tetro
Humpday
Thirst
The Maid
Dogtooth
Air Doll

Life Achievment Award tilldelas i år Susan Sarandon, vilket i mina ögon är ett rätt konstigt val. Visserligen är hon talangfull, men har knappast medverkat i filmer som gör hennes konstnärsskap till något speciellt, intressant eller för den delen, mästerligt.

Ännu märkligare kan man tycka det är att årets Visionary Award tilldelades Luc Besson, vars ”säregna visioner” (eller hans ostiga design, konventionella bild- och ljudspråk och slätstrukna estetik) tydligen får Stockholm Filmfestival att dräggla av förtjusning. Märkligt och skamligt.

Utöver festivalens alla visningar kommer det såklart hända annat. Festivalen fyller tjugo år (lite som jag själv igår), vilket självfallet kommer att firas med humpa och skumpa. Jag talar nu om festivalen och inget annat. Det häftigaste de lyckades koka denna gång var förmodligen isvisningarna,som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill missa. Alltså ska du den 7 november ska du fylla din termos, bege dig till Stureplan, hitta någon/några att hålla om – enbart för att hålla värmen, såklart – och njuta av Michel Gondrys mästerliga Science of Sleep.

Ni kan läsa mer om Stockholm Filmfestival på deras hemsida, och glöm inte att ni, inom en snar framtid, kan läsa om festivalens filmer här på Film.nu.