Recensionskrönikan 26 mars

Nowhere boy. Foto: Nordisk film

Aaron Johnson och Kristin Scott Thomas i Nowhere boy. Foto: Nordisk film

En ung John Lennon samsas med hästtjejen Klara och en vilsen och orolig mamma i veckans recensionskrönika. Filmerna det handlar om är Nowhere boy, Klara och London river.

Nowhere boy

Aftonbladet
”Välspelat och gripande, en övertygande skiss där den som kan sin Lennon fyller i porträttet”, anser Joakim Wedholm. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”Sam Taylor-Wood berättar om John Lennons tonår på ett överraskande gammeldags och känslosamt sätt. Överraskande, därför att en långfilmsdebut av en känd konstnär brukar ha arty-stämpel, antingen till temat eller formen. ’Nowhere boy’ ser nästan ut som en standard-biopic av det mer seriösa BBC-slaget; första delen i en miniserie om Beatlesikonen.”
”Den enda besvikelsen är att John porträtteras som närmast omusikalisk och har fått en helt ordinär röst, långt från den berömda, metalliska som skar som en kniv genom den lallande popen.”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5

Svenska Dagbladet
”Tidsandan är strålande, så även skådespeleriet, från unge Johnson till alltmera imponerande Anne-Marie Duff (Enigma, Magdalenasystrarna) som Julia och till den ständigt vältempererade Kristin Scott Thomas som moster Mimi. … i den kommande poplegendens (John Lennon) mytiska liv känns både sann, gripande och elegant. … Musik bjuds det också på, kanske inte just elegant men med ett visst beat”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 5/6.

Film.nu
”Vi visste att detta någon gång skulle hända. England är ett för litet land för dess rika musikhistoria, för att någon inte skulle vilja mjölka lite pengar på att göra biopics om dess popstjärnor … Det är helt enkelt inget Lennonskt med Taylor Woods film … Aaron Johnson är dock väldigt lik John, speciellt när han låter polisongerna växa lite. Jag misstänker att många kommer att uppskatta denna smågripande berättelse som kanske gör sig bäst om man glömmer bort att det är John Lennon den handlar om”, funderar Stephan Ramstedt, som går mot strömmen i sitt omdöme bland recensenterna. Omdöme: Tummen ner.

 

London river

Aftonbladet
”’London river’ är stundtals övertydlig med sitt budskap om tolerans och öppenhet kulturer emellan, och brister i trovärdighet genom att skildra London som en småstad där folk springer in i varandra stup i kvarten … Men det är också en fin, sorglig och anspråkslös liten film som berör”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
”’London river’ är en enkel film som man tycker om för det omsorgsfulla gestaltandet … I ’London river’ blir Elisabeth och Ousmane (huvudrollerna) en liten trupp, famlande efter besked om vad som hänt deras barn. En vit, en svart, med olika bakgrund, tvungna att lita på varandra – det vi ser är en annorlunda film om ’the war on terror’”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Rachid Bouchareb (Infödd soldat) använder terrorattacken som en fond för att visa hur självmordsbombarnas agerande blottlade de fördomar och rädslor som puttrade under ytan i Storbritannien. Men också hur en krissituation tvingar människor att närma sig varandra. Han tar sig an historien från andra håll än de förväntade, som när Ousmane verkar bli fast hos polisen, men kommissarien själv visar sig vara både fransktalande och muslim … Brenda Blethyn är fantastisk som vilsen och orolig mamma. Hennes och den försynte Sotigui Kouyatés möte är det som lyfter London River”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 4/6.

Film.nu
”’London river’ är en film om fördomar och rädsla för det okända. Om att vi människor egentligen är ganska lika oavsett hudfärg, religion eller nationalitet. Både Brenda Blethyn (Elisabeth) och Sotigui Kouyaté (Ousmane) är lysande i sina roller … Budskapet har fått bli viktigare än filmupplevelsen … Det är för lite drama för att vara ett drama. Jag kan förstå och respektera att man har valt att gör filmen på det sättet, att inte alltid ta till extrema motsatspar utan vanliga människor … De som redan delar regissörens Rachid Boucharebs världsbild kommer att gå och se filmen och få bekräftelse. Men jag kan inte tänka mig att det var syftet med ’London river’. Varför göra en film som kretsar kring ett budskap som endast de redan frälsta kommer att se?”, frågar sig Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen upp.

 

Klara

Aftonbladet
”En ungdomsfilm mellan saga och uppfostrande hemläxa. Klara är en 14-åring som älskar hästar men aldrig fått rida. När föräldrarna skiljs flyttar hon med mamma till litet hus på landet där det finns hästar och där flickorna i skolan rider. Regina Lund spelar mamman, blondin i högklackat beväpnad med läppstift. Kjell Bergqvist är pappan på avstånd som säger att ridning är farligt men också ger Klara råd om att följa sitt hjärtas röst och vilja. Grannpojken har en sjuk mamma och ovanliga kläder och hånas av de andra skolbarnen. Men han lär Klara rida och de får en gemenskap mellan barnlek och tonårskärlek. Inget originellt. ’Klara’ rider samma snitslade bana som väldigt många filmer gjort förut. Sympatisk”, skriver Jens Petersson. Omdöme: 3/5.

Dagens Nyheter
Den sommarljuva skildringen av Klaras envisa kamp för att lära sig rida på den udda hästen Star som ingen vill ha – tillsammans med skolans nördigaste kille Jonte, som alla vill reta – är fylld av just den rätta sortens spänningsskapande revanschism som finns i alla bra hästböcker – och filmer. De välfunna unga skådisarna Rebecca Plymholt och Joel Lützow gör fina insatser som den allvarstyngda unga duon som vid sidan av ridningen brottas med allehanda problem som mobbning och Jontes bipolära mamma. En hästfilm som ’Klara’ är verkligen ett välkommet inslag i den alltför sparsamma svenska barnlångfilmsproduktionen, men under visningen kommer jag på mig själv mer än en gång att önska att ’Klara’-böckerna hellre hade blivit en rejäl tv-serie med möjlighet att fördjupa och komplicera familjerelationerna som relief till Klaras hästliv”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Klara är regissören Alexander Mobergs första långfilm efter den enhälligt sågade Mongolpiparen, en kalkon så usel att man valde att döpa om den till Nåt i kikaren vid dvd-släppet”.
Filmen ”…excellerar i schabloner, såsom onda överklassflickor med krökta överläppar och pärlhalsband, och repliker som får publiken att skruva på sig, såsom en tolvårings ’Tja… han ful som stryk men snabb som vinden’”, skriver Malena Janson. Omdöme: 2/6.

Tack RÄTTVISEFÖRMEDLINGEN

för att ni har listat mig som en av era kvinnliga svenska favoritregissörer! Se listan här.

Vi visar på den biografen jag arbetar på här i London just nu Män Som Hatar Kvinnor, eller som den första i Milleniumtrilogin tyvärr har blivit översatt till på engelska; The Girl With The Dragon Tattoo.
Jag blir så lycklig när vi visar svenska filmer och publiken skrattar åt svenska skämt. Jag blir lika förvånad varje gång att skämten faktiskt går hem. Det snyftades runt om i salongen och regissörens namn fick sig en applåd vid kvällens visning. Jag blir så glad när film fascinerar folk och publiken låter sig ryckas med.

En film som jag såg som jag tyckte var klockren var den engelska graffitiartisten Banksys dokumentär Exit Through The Gift Shop som jag ser att Esbjörn Guwallius har recenserat. Håll utkik efter den!

Dokumentären som vi filmade i Brasilianska Rio de Janeiro i fjol (läs vår blogg om det projektet här) har blivit accepterad till den nationella tävlingen på den Brasilianska filmfestivalen IGUACINE – Festival de Cinema da Cidade de Nova Iguaçu som hålls i Rio de Janeiro i april. Det blir därmed den officiella världspremiären.

På hemmaplan så visas min och Kolbeinn Karlssons animationsfilm Att Sova och Drömma om Mat än en gång i Sverige – och fortfarande är det gratis entre! Denna gång är det på duken i Slottsbiografen i Uppsala som vi förgyller tillvaron. PDF med info här. Kolbeinn har lovat att dyka upp och kan svara på era frågor om livet och kanske signa er medtagna kopia av hans debutnovell Trollkungen?

Recensionskrönikan 19 mars

En profet. Foto: Sony Pictures

Tahar Rahim i En profet. Foto: Sony Pictures

En profet, Änglavakt och From Paris with love. Den första hyllas unisont, de senare två har det lite svårare att vinna kritikernas gunst. Vi går igenom tidningarnas recensioner av veckans biopremiärer.

En profet

Dagens Nyheter
”Det hårdkokta, fulrealistiska, gråmelerade fängelsedramat ’En profet’ har blivit nominerat och prisbelönat på längden och tvären – från Cannes till Hollywood – vilket är ganska glädjande eftersom det knappast handlar om någon konventionell publikfriare. Den är till att börja med totalt renons på allt vad identifierbara hjältar, hjältemod eller hjärtefrågor heter … Det är lättare att säga vad ’En profet’ inte är. Den är inte en moralisk uppbygglig saga om våldet som urholkar själen eller en feel good-film om att lära sig en läxa och bli god, inte heller en skildring av svekkulturen i den kriminella världen à la ’Snabba cash’. Ljuset i ’En profet’ är, rätt oväntat, den solidaritet och lojalitet som växer fram mellan Malik och vissa av hans medfångar”, skriver Helena Lindblad. Omdöme: 4/5.

Aftonbladet
”Jacques Audiards Oscarsnominerade ’En profet’ är en rå, skitig och realistisk, men stundtals också smått drömsk, fängelsefilm, som förtjänar att sälla sig till genrens klassiker… …Tahar Rahim – som spelar gangsterentreprenören Malik med en återhållsamhet som lämnar tittaren i ständig ovisshet om var karln egentligen står – har en utstrålning som borde kunna ta honom till Hollywood och tillbaka flera gånger om”, tycker Karolina Fjellborg. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Igenom görs kopplingar mellan profeten Muhammeds och Maliks liv (filmens huvudperson) – inte minst i form av Reyeb som ängeln Gabriel. Och med upplösningen ger Audiard uttryck för en tro på individen som med religionen som inspiration kan höja sig över sina sociala omständigheter … Det är inte bara fantastiskt filmskapande utan också väldigt befriande i en tid då i synnerhet denna religion får ta emot så mycket spott och spe. Så kanske kan man i Malik inte bara se en profet, utan också en märklig – men för omständigheterna välbehövlig – förebild?”, anser Hynek Pallas. Omdöme: 6/6.

Film.nu
”’En profet’ är med andra ord en djup filosofisk och psykologisk präglad film med många bottnar. Men trots att filmen har ett psykologiskt djup tillåts vi aldrig känna någon särskild sympati för någon av karaktärerna, istället hålls vi på ett emotionellt avstånd. Det här är ingen svaghet men det kan uppfattas som tråkigt för den ’ordinära’ tittaren som gärna vill identifiera sig med protagonisten och vara känslomässigt involverad. Det här är lyckligtvis bara ett par minuter av en två och en halv timmar lång film som i övrigt är helt fantastisk och som ingen finsmakare får missa”, menar Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

 

Änglavakt

Dagens Nyheter
”Man kan förstå Johan Brisingers önskan att placera idén om livslust och mirakel i ett högst igenkännbart vardagligt – men återigen elegant Sköna Hem-inrett – sammanhang. Men i motsats till ’Underbara älskade’ är ’Änglavakt’ ännu mer entonig och därtill drabbad av sin till bristningsgränsen ansträngda och sentimentala konstruktion. Det ligger möjligen också i kammarspelets natur: här saknas den tidigare livgivande dimensionen av omvärldens reaktioner inför den privata sorgen och skulden. Och skam till sägandes: den vacklande föräldrarelationen borde fått större spelrum och blivit betydligt intressantare utan ängeln Walter som brobyggare”, anser Eva af Geijerstam. Omdöme: 2/5.

Aftonbladet
”Inga klyschor är för banala för att visa Tro mot Tråkig. Gott vin och dans är till exempel frigörande och bra. Att ta sig tid och spela schack med en ensam pensionär är också en God Sak Att Göra … Den som tittar riskerar akut cynism. Även om man håller med om allt blir man mer förbannad än berörd. Det är deprimerande förutsägbart. 

Skådespelarna gör sitt bästa. Izabella Scorupco skapar absolut trovärdighet som den förtvivlade Cecilia. Men de har svårt eftersom de inte spelar människor utan symboler. Det finns inget att identifiera sig med”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Änglavakt väller fram som ektoplasma från ett positivt tänkande-konvent. Inplastad i ett konstant dånande musiksvall skramlar den tomt, övertydligt och enkelspårigt. Ska man nämna liknande filmer ligger reklamfilmen för chokladbiten Merci nära till hands … Johan Brisinger långfilmsdebuterade och gjorde publiksuccé med Underbara älskade 2006. Då hade han fått hjälp med manuset, som trots allt fungerade, nu har han skrivit själv, och det är väl där skon klämmer. Det är tveksamt om publiken sväljer det här. Att Micke Nyqvist repriserar sin roll som känslohämmad patriark räcker inte hur långt som helst”, anser Karoline Eriksson. Omdöme: 1/6.

Film.nu
”Filmen känns väldigt osvensk, inte bara för att franska talas genomgående i filmen, utan även för den drömska, kvasireligiösa ingången man tar. En slags religiös underton som inte riktigt uttalas. Detta är i grund och botten en upplyftande film, som uppmanar till handling istället för likgiltighet och hopp istället för uppgivenhet. Inget revolutionerande, men tänkvärt och varmhjärtat”, tycker Tobias Tigerschiöld. Omdöme: Tummen upp.

 

From Paris with love

Dagens Nyheter
”Se inte ’From Paris with love’ om du är sugen på kyssar i Eiffeltornet och petting på Pont Neuf. Det är ingen kärleksfilm utan ett hjärndött actionspektakel av Pierre Morel (kidnappningsdramat ’Taken’). Manuset har skrivits av Luc Besson, vars namn förr i tiden förknippades med sofistikerad, fransk action. Den här gången har han spånat fram ett pubertalt äventyr som till och med är dummare än hans egna nollnolltalsfilmer … Näst efter ’Rush hour 3’ är ’From Paris with love’ den larvigaste actionfilm som någonsin spelats in i den franska huvudstaden”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 1/5.

Aftonbladet
”Det är, kort sagt, en film för dem som gillar sin action lite larvig och i slowmotion”, sammanfattar Emma Gray Munthe. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De som aldrig skulle få för sig att se något som kan betecknas ’röjig actionrulle där man slipper tänka så mycket’ (välkomna att citera, filmbolagets pr-avdelning) kan omedelbart räkna bort denna film ur varje framtidsplan … Grovt är det mestadels, med Travolta i John McClane-look och på autopilot. Är detta något för dig så köp en påse popcorn att smaska på. Det går även fint att äta dem utan denna film av regissören bakom Taken”, rekommenderar Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6.

Film.nu
”Trots allt är ’From Paris with love’ ändå en ganska rolig film med helt okej skådespeleri och manusförfattaren Luc Besson, som även har producerat filmen, har fått till en del oanade vändningar som ger filmen mervärde. Det är lättsam underhållning som funkar om man är på rätt humör. Därför blir det en något avbruten tumme upp”, tycker Christina Luoma. Omdöme: Tummen upp.

Tempo: Festivalrapport nr. 4

Dag nummer 5, eller festivalens sista dag, såg jag två längre dokumentärer. Den första, Eyes Wide Open (inte samma film som visades på Stockholm Filmfestival i höstas) tog temperaturen på Sydamerika. I jakten på alternativ till en koldioxidutspottande kapitalism är det åt sydväst vi ska se. Filmen ger en väldigt övergripande överblick på vad som hänt sedan flera länder i Sydamerika fått (demokratiskt valda) socialistiska presidenter.

Problemet med denna film är att den, trots sitt innehåll, inte är revolutionär till formen. Den revolutionära filmen med bl.a. Eisenstein, Vertov och Godard (på 70-talet) hade ett starkt fäste i Sydamerika med det som kallades ”third cinema”. Men av det finns inga spår i Eyes Wide Open. Istället presenteras innehållet i denna film som i nästan alla andra dokumentärfilmer. Det kan visserligen förklaras, och försvaras med att publiken skulle varit betydligt mindre om formen varit lika revolutionär som innehållet. Men på film går det inte att sära på form och innehåll, vilket gör att vi kanske borde ifrågasätta Gonzalo Arijóns egentliga politik?

Film nummer två denna dag var filmen som utsetts till ”publikfavorit”. Hur kunde hon (utan frågetecken) är titeln på en hiskelig sörja om den kvinna som dolde sin HIV-smitta för sin man och deras två barn. Något förnedrande kallades hon HIV-kvinnan i Sveriges kvällstidningar. Jag finner det svårt att kritisera denna film utan att kritisera personen den handlar om. Men låt mig göra ett försök.

För det första är jag inte helt säker på varför man gjorde denna film. Det måste varit väldigt smärtsamt för alla inblandande och dessutom är den väldigt utlämnade (vilket ni säkert redan förstått), men dock utan att berätta om något större än Lillemors liv. Det känns som denna film hade varit ett utmärkt tillfälle för att berätta om hysterin kring HIV och aids, eftersom det var den som skrämde Lillemor till att hålla tyst om smittan. Men förutom en ynka textskylt illumineras det inte något om detta.

Utanför biosalongen hade man satt upp en artikel om Lillemor från Aftonbladet, vilket kändes rätt på något sätt. Sensationalismen är lika närvarande på duken i salongen som på väggen utanför, och vi hittar det också i filmens titel. En titel, som likt filmen, hoppar mellan skuld och förlåtelse utan att komma vidare, eftersom man inte frågar sig varför detta kunde hända. Detta är en lite smörig (det är Louise Hoffstens hummande som utgör filmmusiken) men också mycket svart film. Till och med de humoristiska inslagen (som förmodligen inte var menade som komiska) är nattsvarta. Det bästa exemplet är scenen där Lillemor på väg till fängelset åker vilse och måste ringa till fängelset för en vägbeskrivning.

Tempo: Festivalrapport nr. 3

Dag fyra började med ett seminarium under namnet ”Makten över Bilden”. Det var ett mycket intressant och givande seminarium, men dessvärre talades det förhållandevis lite om just film, vilket gör att jag själv inte känner ha något att tillföra i den diskussionen. Däremot är jag villig att diskutera film från Afrika, och eftersom filmen jag såg efter seminariet kom från Nigeria passar det väl sig utmärkt. For the Best and for the Onion handlar om världens mest osympatiska lökodlare. Han skriker på sin fru om hon inte är klar med maten, han skriker på sina anställda om de inte placerar lökarna rätt, och han skriker till och med på han som ska köpa all lök när de är mogna.

Vår lökodlare har dock en anledning till att vara lite vresig. Hans dotter har nämligen förlovat sig och alla väntar på att giftermålet ska äga rum, vilket bara är möjligt om lökskörden blir fruktsam. Annars har familjen inte råd att gifta bort deras dotter, och de tvingas skjuta upp giftermålet till nästa lökskörd. Jag måste erkänna att jag störde mig en hel del på lökodlaren, och eftersom han är med i nästan hela filmen blev den lite tradig att titta på. Men däremellan fanns det guldklimpar som den sjungande vattnaren, och det är alltid intressant att se ett jordbruk som fungerar på ett annorlunda sätt än det vi är vana vid här. Och dessutom var den smakfullt utförd under influenser av cinéma-vérité.

Vi rör oss från Nigeria mot Tyskland år 90 nio noll. Nej så roligt ska jag inte få ha. Året är närmare bestämt 1989 och muren har precis rivits när punkbandet Einstürzende Neubauten blir det första bandet från väst att spela i öst. Uli M Schueppels Off Ways är filmen vi talar om. Och ihopklippt med det VHS-material han tog under spelningen (och speciellt vägen dit) blandar han nyfilmade intervjuer med några östberlinare som för första gången såg bandet de bara hade hört på taskiga, piratkopierade kassettband. Detta låter väl som en bra film, eller hur? Men…

Dessvärre utvecklas denna film till en film om Berlin som stad. Och hur den östra delen har förändrats sedan spelningen ägde rum. Vi får se hur några ur publiken vandrar runt i Berlin, med kameran ständigt bakom axeln så man inte ser deras ansikten, och tänker tillbaka på gamla tider samtidigt som de då och då beskriver hur det såg ut förr. Typ, ”Här fanns det ett lägenhetshus, men nu är det ett Burger King. Och under visningen hade jag svårt att inte tänka på att många andra städer har utvecklats mycket de senaste 20 åren. Jag förstår dock att Schueppel inte ville göra en dokumentär om själva bandet, men jag hade gärna sett att bandet (eller deras musik rättare sagt) introducerades lite tidigare. Det är mina två invändningar mot denna annars vackra film, som dock blir aningen repetitiv.