Cannes 2010 I

Här är man på Cannes filmfestival igen och det har varit händelserikt hittills. Galavisning av RIZHAO CHONGQING (CHONGQING BLUES) av WANG Xiaoshuai, sprungit på Mathieu Amalric (som regisserat filmen TOURNÉE) på en toalett och träffat skådespelaren Donielle Artese som spelar Sheila White i TV-serien Mad Men. Som en hängiven Mad Men fan så tyckte jag det var jättestort att få höra allt hon hade att berätta om produktionen och de andra skådespelarna. Hon har förövrigt en facebookgrupp där hennes fans försöker få henne, den enda svarta karaktären, tillbaka i serien.

Nu blir det filmvisning och förhoppningsvis så blir det flera uppdateringar från festivalen här!

Recensionskrönikan 14 maj

Cate Blanchett och Russell Crowe i Robin Hood. Foto: UIP

Cate Blanchett och Russell Crowe i Robin Hood. Foto: UIP

Hjälten från Sherwoodskogen gör comeback i veckans krönika. Russel Crowe är ”Robin Hood”. Vi tar även en titt på ”Familjen Jones” och ”En ganska snäll man”.

Robin Hood

Dagens Nyheter
”Det är onekligen både originellt och vågat att göra en film med titeln ’Robin Hood’ – och som i ungefär tre minuter, av sammanlagt 140, handlar om just Robin Hood. Ni vet, Sherwood, sheriffen, trikåer, bakhåll och skatteåterbäringen … Scenografin är filmens bästa detalj. Och så Max von Sydow, 80 år, som sir Walter Loxley … Man blir genomlycklig av att både se och höra honom”, tycker Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Robin Hood är ingen Gladiator, därtill är den alldeles för munter. Medan Maximus var hämnaren som skenade mot sin egen undergång är Robin Longstride en listig opportunist som längtar efter ett bättre liv men som också instinktivt vill göra gott … I jämförelse med nästan vilken annan actionfilm från 2000-talet som helst är den dessutom ovanligt snäll i våldsskildringarna. Scott bjuder helt enkelt på ett stycke gammaldags, välspelad matinéunderhållning, och det är ganska härligt”, anser Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
Muskulöst filmberättande, effektiv och spännande action med plats för drama. Ett par matskedar humor. Bitvis en krigsfilm, och den som väntar sig fredlösa som bor i skogen och gör räder mot överheten blir kanske snopen … Musiken vävs snyggt in i helheten … En gammal matinehjälte har fått nytt blod. Det är mycket uppfriskande”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Robin Hood 2010 håller inte. Trots ett par skarpa skurkporträtt (Oscar Isaak som Prins John är inte helt fel), snygga bilder och en Cate Blanchett med skinn på näsan så missar man tavlan med råge. Kanske borde Ridley ha överlåtit denna till brorsan Tony”, funderar Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

 

Familjen Jones

Dagens Nyheter
’Familjen Jones’ har ett fantastiskt upplägg. En underhållningsfilm som säger mer på 90 minuter än en massa djupsinniga, framåtblickande tidskriftsartiklar om konsumtionssamhällets framtid och de nya reklamstrategierna när det gäller att skapa nya prylbehov hos oss konsumenter … ’Familjen Jones’ må ha sitt största existensberättigande som diskussionsunderlag, men den är bra underhållning också – ett gott stycke i alla fall … Men jag blir ändå riktigt upplivad av att en film som är tvättäkta konsumtionskritisk – och inte låtsas som att det på riktigt går att shoppa bort sin ångest – över huvud taget blir till”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Familjen Jones är inte alls någon familj, utan fyra drillade marknadsföringsproffs, ett levande annonsuppslag som demonstrerar nya och dyra produkter för hela grannskapet och skapar ett sug efter omedelbar, glamourös förnyelse. Och samtidigt som grannarna kämpar med akut konsumtionsstress, kämpar fejkfamiljen Jones med att hålla såväl masken som de egna känslorna i kort koppel. Innerst inne är dessa livsstilsmannekänger också människor … Regidebutanten Derrick Borte mjuknar en aning mot slutet och tappar en del av skärpan. Men angenämt länge levererar filmen en intelligent balanserad, sötsurt sorgsen sedesskildring från de stora köpfesternas tid. Den resonerar kring gränserna för översäljande, samtidigt som den vältrar sig i produktplaceringar som i det här sammanhanget ironiskt nog är helt oklanderliga”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Filmen vill vara en tankeställare, och är välgjord med David Duchovny och Demi Mooresom det attraktiva paret. Gary Cole och Glenne Headly spelar grannarna som förgäves försöker uppnå samma coolhet och självsäkerhet … Börjar bra som en cynisk satir över tron på att shoppa sig lycklig. Filmen har svårare när den försöker hitta ett hjärta innanför produktplaceringen”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”När den briljanta idén var kläckt var det tydligen slut på kreativiteten för så mycket mer händer inte. Bara några lama försök till sidohistorier som har ambitionen att tillföra ytterligare djup, men bara stannar på ytan och faktiskt mest känns som utfyllnad”, skriver Christina Gaki. Omdöme: Tummen ned.

 

En ganska snäll man

Dagens Nyheter
”Hans Petter Moland regisserar med humor. Skarsgård och de andra skådespelarna är intressanta, och det finns en hel del slipad, rolig dialog. Men det hjälper inte: det pubertala i hela tilltaget slår igenom och det slutar som Aki Kaurismäki i pilsnerfilmtappning. Det blir flabbigt och grabbigt, och i flinandet åt kvinnorna i sexscenerna, som ska vara skoj, röjs en ganska osympatisk manlighet”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De uppmärksammade sexscenerna i `En ganska snäll man´ är dock ren lyteskomik. Det är som ett larvigt sexskämt: Första gången kul, andra gången plumpt. Tredje gången borde man enligt det envisa upprepandets humorlogik skratta igen”, tycker Hynek Pallas. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Det är lite som en Kaurismäki-film, fast gjord med betydligt mer lättsamt handlag. Moland hittar alltid rätt ton i blandningen av sunkig vardagsrealism och skruvad komedi. Suverän hjälp har han av Skarsgård. Hans komiska tajming och lakoniska uppträdande gör att hans Ulrik, med alla sina brister, blir en mycket älskvärd slarver”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Recensionskrönikan 7 maj

Mary & Max. Foto: Folkets bio

Veckans krönika bjuder på nygjord, klassisk skräck i ”Terror på Elm Street”, spanskt drama i ”Camino” och leranimerad vänskap i ”Mary & Max”.

Terror på Elm Street

Dagens Nyheter
”Man förlitar sig på dramatiken, vilket är lättare sagt än gjort med det träiga skådespeleri som utmärker en Michael Bay-produktion. Den största besvikelsen är att Samuel Bayer, en av världens främsta rockvideoregissörer, inte gör drömsekvenserna lika spektakulära som Nirvanas ’Smells like teen spirit’ eller Marilyn Mansons ’Disposable teens’, för att nämna två av hans verk … Om du somnar så dör du är filmens premiss. Tonåringarna kämpar desperat för att hålla sig vakna. Mot slutet gör publiken detsamma”, tycker Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
Hynek Pallas skriver: ”En nyinspelning på Wes Cravens original har en del att leva upp till och en mesig medelväg är ett uselt val … Det enda som är glädjande med nya Elm Street, där konsumtionsprylarna glänser ikapp med radhusen, är filmens klassrädsla: tjänstefolket reser sig ur det undermedvetnas aska och snittar upp suburbia (betyder ungefär förortslandet) – inifrån”. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”… det stora hela handlar det mest om själlös återvinning – och det är svårt att se någon egentlig poäng med den här remaken. Särskilt med tanke på att det enda riktigt skrämmande med filmen är hur otroligt snabbt man glömmer bort den”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Magnus Blomdahl tycker att ”Regissören, Samuel Bayer, har tidigare en historik inom musikvideobranschen, vilket märks. Det är glassigt och snyggt, vilket ger drömscenerna en fördel, men samtidigt också rätt tråkigt. Lekfullheten från originalet är borta och man saknar scener som den där Freddys tunga tränger fram ur en telefonlur … även om jag inte är riktigt övertygad om filmens kvalitéer ännu så är jag jävligt övertygad om att det hade kunnat vara så mycket sämre. En svag tumme upp.” Omdöme: Tummen upp.

 

Camino

Dagens Nyheter
”Camino har kammat hem alla priser som går att få i hemlandet. Men för mig som sekulariserad svensk är detta den tråkigaste och minst berörande av de flickdödar-filmer jag sett. Vore filmen en regelrätt dokumentär skulle jag kanske bli mer gripen”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inte så att filmen är rätt och slätt religionsfientlig … här öppnas istället en alternativ pärleport till någon sorts hemsnickrad sagoreligion som prisar den oskuldsfulla renheten i den första förälskelsens barnsliga upphetsning … Och just genom sin oskuldsfulla renhet blir Camino ett språkrör för tillvarons innersta, heliga väsen”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Camino bygger på ett verkligt fall där en troende spansk flicka utreds för att helgonförklaras efter att ha dött av en hjärntumör … Resultatet är inte särskilt lyckat … Det är också väldigt oklart vad Fesser egentligen vill säga med filmen. I ena sekunden känns det som om han vill rycka brallorna av religiös fanatism, i nästa känns han mest plastigt hoppfull och sagoartat religionsflummig själv”, tycker Emma Greay Munthe. Omdöme: 1/5.

Film.nu
”Du som inte räds lite tårar ska packa ned några näsdukar och bege dig till biografen, för det här är bra. Riktigt bra … Här handlar det mycket om att vara villig att offra och det berör mig på ett olustigt sätt … Tur är det då att man lagt fokus även på drömsekvenserna där barnets fantasi har fritt spelrum. Det ger ett välbehövligt andrum åt åskådaren. Sammanfattningsvis en mycket stark och sevärd film med fina skådespelarprestationer”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

 

Mary & Max

Dagens Nyheter
”Det finns mycket att titta på i ’Mary & Max’. Man kan inte säga att Max helt saknar fog för sin åsikt att förment normala människor kan vara svårbegripliga … David Elliot skildrar […] den verkligt udda människans känsla av isolering, fast med sorgsen humor. Historien om Mary är rörande; det riktigt fängslande är dock den mer indirekt berättade historien om Max och storstaden”, tycker Mårten Blomqvist. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
Malena Janson skriver: ”När Adam Elliot gör en leranimation i långfilmsformat på temat två ensamma själar finner varandra i en udda och livslång vänskap blir det knappast så sötsliskigt som synopsis antyder. Inte heller är det filmen man tar med sina telningar på … De börjar brevväxla och vi får följa två vardagligt förunderliga livsöden som vävs parallellt och ibland korsar varandra. Marys berättelse går i brunt, Max i grått – endast enstaka detaljer lyser ljusröda. Det är sorgligt, dråpligt och makalöst vackert i all sin fulhet.” Omdöme: 5/6.

Aftonbladet
”Leranimerade ’Mary & Max’ är en svart och tragikomisk, men också hoppfull, saga för vuxna – där det dock stundtals blir lite tjatigt och tematiskt trångt bland alkoholismen, kleptomanin, depressionerna, agorafobin, döden, de suicidala tendenserna och hetsätningen”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“’Mary & Max’ är en visuellt sprakande, gripande och väldigt rolig film. Men en komponent tar aldrig över, utan regissören lyckas balansera glädje och sorg utan att det blir klyschigt och pretentiöst … Filmen är full av underfundig humor, karaktärerna är härligt “indie-oklara … Adam Elliots film är underbart vacker. Inte bara ur scenografiska och visuella aspekter, utan även för att han lyckas fånga en av de mest mänskliga känslor, nämligen ensamhet. Han gör det utan att det känns tillrättalagt och krystat”, skriver Tobias Tigerschiöld. Omdöme: Tummen upp.

Recensionskrönikan 30 april

Iron man 2. Foto: UIP

Den vecka fortsätter Robert Downey Jr att slåss i uppföljaren ”Iron man 2”. Och vi får veta allt om ”Pippa Lees hemliga liv” i recensionskrönikan.

Iron man 2

Dagens Nyheter
”Det finns, med några få undantag som ’Dark knight’ en velighet i den nya tidens superhjältefilmerna. De lite konstnärligt sinnade regissörerna, som till exempel ’Iron man’-mannen Jon Favreau, vill ofta betona superhjältarnas utanförskap och moraliska ambivalens – vilket är intressant filmstoff. Men de fastnar obönhörligen i det lätt hjärndöda leksaksträsket. Det börjar bli rätt tröttsamt med den här invasionen av barnfilm à la ’Avatar’ för vuxna”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”I två timmar blixtrar, smäller och sprakar det i rasande fart. Även om man har sett inledande filmen (och det ska man nog) förbryllar den tvära klippningen lite och en del av karaktärerna skulle ha getts starkare presentationer. Acceptabel slit-och-släng-action är det ändå för den sugne. Roligt är det också att se genuina komikertalanger som Garry Shandling och Clark Gregg (från tv-serien New Adventures of old Christine) i biroller. Men det kunde ha blivit ännu bättre, med tanke på all denna inblandade talang”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Skådespelarna håller intresset vid liv ett tag och stundtals är det hyfsad komedi. Som helhet är ’Iron Man 2’ fast i gamla tiders serietidningsklyschor. En otäckt skrattande skurk (Mickey Rourke), den bekymrade lojala kvinnan som Hjälten egentligen är kär i (Gwyneth Paltrow) och det unga bombnedslaget vars utseende det ska skämtas om (Scarlett Johansson). Det är som att vara på skolresa med en skock omdömeslösa mellanstadieelever”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Jon Favreau är en öppen regissör, berättelsen om Iron Man bäddar för intressanta diskussioner eftersom superhjälten används mer som en atombomb än någon som likt Travis Bickle vill rensa upp New Yorks smutsiga gator. Och när det kommer upp politiska frågor i ’Iron Man’ duckar inte Favreau för dem, som många andra regissörer skulle gjort, men han gräver sig så klart inte till djupet i dem. Hur skulle en superhjältefilm som gjorde det se ut”, menar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp

 

Pippa Lees hemliga liv

Dagens Nyheter
”Filmen öppnar med en middagsbjudning där det skålas till huvudkaraktärens ära: ’Hon är ett mysterium – en gåta!’ Problemet är bara att gåtan inte är särskilt intressant. Pippa Lee är så tråkig att jag inte bryr mig om hur hon blev sådan. Är man så trist får man bannemej skylla sig själv”, anser Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Den är snygg och välspelad, men aningen överprydligt och kraftlöst vuxenbeige. Den pratar för mycket om idéer som väger för litet,” tycker Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Pippa Lees hemliga liv börjar kanske en aning indiepladdrigt, på en middag där förläggare och konstnärer pratar i munnen på varandra, men tar sig därefter ganska snabbt. Mot slutet har det växt till en rörande film full av svart humor, en film som med fin tonträff skildrar hur stökigt, kladdigt och absurt livet ibland är och kan vara”, menar Emma Gray Munthe. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Det här är inget mer än en tantfilm som utger sig för att vara något den inte är – djup. Du får mer valuta för pengarna om du går till Pressbyrån och införskaffar dig en harlequin-roman”, rekommendrar Tanja Appelberg. Omdöme: Tummen ned.

Recensionskrönikan 23 april

Underkastelsen. Foto: Folkets bio

Underkastelsen. Foto: Folkets bio

Stefan Jarls ”Underkastelsen” handlar om de hundratals kemikalier vi alla idag bär i vårt blod, och är en av filmerna i veckans krönika. Vi tittar också på ”Invictus” och ”The last station”.

Underkastelsen

Dagens Nyheter
”Att kalla Stefan Jarls senaste dokumentär för ångestframkallande är ett understatement. Men man blir faktiskt upprymd också, konstigt nog, trots det hårda budskapet att du och jag och alla andra är vandrande cocktaildrinkar av kemikalier. I en tid där de dokumentära skildringarna har blivit väckarklockor som hörs långt över såväl dagspolitikens som nationernas gränser finns det något otroligt upplyftande i kraften i filmer som till exempel ’Underkastelsen'”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 5/5.

Aftonbladet
”Som helhet är ’Underkastelsen’ en film som ifrågasätter, väcker tankar, engagerar och skrämmer. Om femtio år, när jorden och mänskligheten mår ännu sämre, kommer den kanske att kallas en förutseende klassiker … Om en världskändis som Al Gore hade utsatt sin exvicepresidentkropp för samma experiment som Stefan Jarl gjort, hade antagligen hela världen snart pratat om ’cocktaileffekten'”, skriver Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
Stefan Jarls film är alltså inte en vetenskaplig studie i vilka kemiska substanser som finns i dagens människokroppar … Det är självfallet beundransvärt av Jarl att göra det forskarna inte lyckas med, nämligen att belysa massan om vad onda företag stoppat i våra kroppar. När allt kommer omkring så känns ’Underkastelsen’ väldigt mycket som en tidningsartikel om vilka kemikalier som finns i människans kroppar – den är träig, jobbig och viktig”, tycker Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

 

Invictus – De oövervinnliga

Dagens Nyheter
”Nej nej nej nej. Inte Clint Eastwood och ännu en av hans sentida moralfabler. Inte Morgan Freeman som Nelson Mandela heller. Och titeln: ’Invictus – De oövervinneliga’? Bespara oss, gode gud bevare oss för en helgonskildring … Men den som vill ha sig just sådana förväntade klichéer, ett stabilt hantverk utan yviga experiment, lite sport och en skärva nutidhistoria – go for it”, menar Maarit Koskinen. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Med snitsigt manipulerade reportagebilder presenteras Morgan Freeman som Mandela, av sina anhängare kärleksfullt kallad Madiba, hans klannamn. Ja, för vem skulle kunna spela Mandela bättre än Freeman, bortsett från Mandela själv? … Det är så bra att ögonen tåras på mig när han svär presidenteden”, skriver Jeanette Gentele. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Invictus är en mycket bra film med en hopplös titel. Man behöver inte vara intresserad av rugby, eller kunna reglerna, för att fångas. Det handlar mer om spelreglerna mellan människor”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 4/5

Film.nu
”Invictus kan inte reduceras till en sportfilm – alldeles för lite möda har lagts ned på att skildra dramatiska matchsekvenser för det, eller till en biopic om Mandela då syftet inte är att göra en djupdykning i Mandela som person, som i ovanstående ’Farväl Bafana’. Kvar är en något opersonlig och för ’Clintan’ okaraktäristisk film som mest känns som en avskalad historisk återgivning utan udd. Det är inte dåligt, men det är inte särskilt bra heller”, menar Oscar Krooni Omdöme: Tummen ner.

 

The last station

Dagens Nyheter
”… filmen är tyvärr också stendöd, om det inte hade varit för några enstaka skådespelarinsatser … Det ser ut som en bruksanvisning, film byggd på Wikipedia. Det spelar föga roll att Hoffmans fotograf, tysken Sebastian Edschmid (filmen är en tysk-brittisk samproduktion) har studerat många ryska 60-talsfilmer och kompenserar med ett stiligt formspråk – det förblir dött”, anser Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Alla tar i från tårna i denna dramatiskt mättade kostymbakelse, men bland de stora gesterna ryms också spännande tankegods. Mitt i såpoperan finns intressanta frågeställningar om hur idéer föds och missbrukas, om destruktiv kärlek och hjältedyrkan … Det lätt parodiska porträtten av Sofia som grälsjuk dramaqueen och Leo som mysfarbror med glimten i ögat bäddar för många fina oneliners som ’Du behöver ingen man, du behöver en grekisk kör.’ Men det är McAvoys storögde iakttagare som utgör filmens ankare, han räddar den lätt överlastade skutan från att kantra”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Rakt igenom fantastiskt skådespeleri, med Helen Mirren i spetsen som den ursinnigt grälande grevinnan. Förnuft mot känsla, hjärta mot hjärna, en tidlös dragkamp”, menar Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Det här är ett gott hantverk rakt igenom, det håller sig på rätt emotionell sida och mest imponerad är jag av Helen Mirren. Det är beundransvärt att se hennes arbete i den här filmen … Mirren är trovärdig i alla scener och förtjänar med all rätt den Oscarnominering hon fick för sin rollprestation”, tycker Christina Luoma. Omdöme: Tummen upp.